En januarisaga

Det är inte alltid så lätt att hålla sams ens i en liten grupp. Men små grupper som jobbar med frågor som berör en minoritet behöver hålla sams. Det är det den här krönikan handlar om.

Det här är definitivt snö som föll i fjol, men det kan ändå vara värt en krönika. Speciellt som följderna av det som hände då visar sig nu.

I oktober i fjol blev jag kontaktad av två damer från Svenska folkpartiet i Vanda. Damerna var missnöjda med fördelningen av nämndplatser och andra förtroendeuppdrag efter sommarens kommunalval. De ansåg att männen tagit de bästa och tyngsta platserna och att kvinnorna bara fått det som blivit över.

Efter en viss övertalning gick damerna med på att ställa upp för en intervju med namn och bild eftersom ingen ska få kasta fram beskyllningar anonymt. Inte heller ska någon få kasta fram beskyllningar utan att de som anklagas får gå i svaromål.

Men så här långt kom vi aldrig, det blev ingen intervju. I stället blev det stor kalabalik.

Någon som visste om damernas avsikt att offentligt tala jämställdhet kontaktade partikansliet för att berätta om det. Partikansliet i sin tur kontaktade damerna för att som man uttryckte det ”tanken är inte att utöva påtryckning utan att diskutera hur vi kunde lösa frågan”. Damerna skulle alltså inte hindras från att prata, men uppfattade det ändå just så.

I det här skedet var de herrar som damernas missnöje riktade sig mot saligt ovetande om kalabaliken. När jag ringde upp dem för att fråga om platsfördelningen fick jag likalydande svar av dem. Hur platserna fördelats kom man i SFP:s kommunorganisation överens om på ett gemensamt möte.

Bakgrunden är att SFP i Vanda med knapp marginal behöll sina två mandat i stadsfullmäktige i Vanda i sommarens val. I kandidatuppställningen var könsfördelningen jämn. Invalda blev Stefan Åstrand och Patrik Karlsson med Hanna Holmberg-Soto och Kristian Rehnström som suppleanter. Ser man till röstfördelningen fick männen betydligt fler röster än kvinnorna i vårens val.

Samrådet, kommunorganisationens styrelse och fullmäktiggruppen, i Vanda beslöt sedan i början av augusti om platsfördelningen då det gällde de kommunala förtroendeposterna. Fördelningen var också beroende av samarbetet med Samlingspartiet, en jämn könsfördelning i nämnderna krävde att SFP efter Samlingspartiets nomineringar ställde upp specifikt med antingen en man eller en kvinna.

Det här hade kunnat utmynna i en kort text om att några kvinnor var missnöjda med könsfördelningen då det gällde förtroendeposterna och sedan kommunorganisationens svar på deras åsikt. Men det gjorde det inte.

I stället kände speciellt en av kvinnorna att hon blev väldigt illa behandlad inom partiet, speciellt inom det egna, lokala kvinnoförbundet. Bra kändes det inte heller att partikansliet blandade sig i någonting som egentligen var en lokal fråga utan att för den skull vara någon större skandal.

I förlängningen ledde alltihopa till ett avhopp från SFP till ett konkurrerande parti.

Hur mycket SFP:s väljare utanför den inre kärnan i Vanda vet om det som hänt känner jag inte till. Klart är att det finns personer som inte har så mycket gott att säga om varandra.

Om den här konflikten återspeglas i SFP:s väljarstöd i välfärdsområdesvalet återstår att se. Efterklokt är det ändå lätt att säga att det här om något var att göra en höna av en fjäder. Visst måste det gå att diskutera jämställdhet utan att personer som frågan inte berör blandar sig i. Och här gäller det också att vara rättvis mot herrarna, den kalabalik som uppstod var på inget sätt deras fel, de svarade snällt på frågor och beklagade situationen.

Herrarna var också eniga om att man i en liten grupp ska kunna diskutera och komma överens även då man inte ser på frågorna på samma sätt.

Därför är det allt skäl att påminna om den tidigare amerikanska utrikesministern Madeleine Albrights ord: ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.”

”Visst måste det gå att diskutera jämställdhet utan att personer som frågan inte berör blandar sig i.”

KATARINA KOIVISTO

katarina.koivisto@hbl.fi