Sveriges stormaktstid från triumfer till tragedier
Dick Harisons nya verk ger en gedigen och nyanserad bild av stormakten Sveriges uppgång och fall, och av den kulturella blomstring och den materiella prakt som de allt rikare och allt mer statushungriga adelsmännen drev fram.
Stormaktstiden, som varade ett drygt sekel, från början av 1600-talet till 1720-talet, är en av de mest omskrivna historiska epokerna i Sverige. Hur kom det sig att ett relativt obetydligt nordligt rike kunde bli en europeisk stormakt, som tidtals hade Östersjön som sitt innanhav, och varför föll allting samman? De här frågeställningarna behandlas förtjänstfullt och ingående i professor Dick Harrisons nyutkomna bok Sveriges stormaktstid.
Bakgrunden till den sociala och militära upprustning som lade grunden för stormakten finns i det närmast katastrofala läget i slutet av 1500-talet.
Axel Oxenstierna, som blev en av Europas mest inflytelserika politiska aktörer, sammanfattade som ung rikskansler situationen: Alla Sveriges grannar var landets fiender. Läget var desperat, och krävde desperata åtgärder av den svenska staten.
Koherent samhälle
Att det lyckades berodde på det sömlösa samarbetet mellan kungen, Gustav II Adolf, och hans kansler Axel Oxenstierna. Förenklat kan man säga att kungen reformerade krigsväsendet, kanslern effektiverade de ekonomiska och sociala strukturerna som genererade medlen för expansionen.
På 1620-talet omorganiserades krigsmakten och det bildades indelta regementen knutna till specifika län eller landskap. Noggrann folkbokföring gjorde att myndigheterna hade kontroll över befolkningsresurserna.
Sammanfattningsvis konstaterar Dick Harrison att Sverige vid den här tiden transformerades från ett rike med en armé till en armé som hade ett rike.
Stormaktens framväxt gynnades också av att Sverige var ett för tiden ovanligt koherent samhälle. I stort rådde det samförstånd mellan kungamakten och högadeln, konkretiserat i samarbetet mellan kung och kansler.
Dick Harrison framhåller vidare att det svenska bondeståndet hade reellt politiskt inflytande över rikets styrelse vid riksdagarna. Allmogens missnöje behövde inte kanaliseras i våldsamma bondeuppror.
Mellan två kungar
När det gäller krigföringen som präglade hela stormaktstiden är Gustav II Adolf och Karl XII i särklass. Båda ledde personligen sina arméer, båda hade stora framgångar, och båda stupade på slagfältet.
Och båda förknippas med avgörande skeden i stormaktstidens historia, Gustav II Adolf representerar framgångar och erövringar, Karl XII:s död markerar slutet för Sverige som nordeuropeisk stormakt.
En central fråga när det gäller Gustav II Adolf är beslutet att ge sig in i stormaktskriget i Europa, det trettioåriga kriget.
Historikerna har under tidens gång gett varierande svar.
Den svenska krigspropagandan förklarade ingripandet som en respons på aggressiva handlingar mot Sverige.
I den äldre historieskrivningen framställdes kriget som ett religionskrig där det protestantiska Sverige grep in för att hjälpa betryckta trosbröder mot hotet från katolsk erövring.
Högt pris för rikedomen
På 1900-talet betonade man de ekonomiska drivkrafterna. Sverige ville lägga under sig städer och flodmynningar för att kunna bära upp skatter och tullar och kontrollera handeln.
Det fanns också säkerhetspolitiska aspekter, kungen och Axel Oxenstierna var inte ekonomer, de var maktmänniskor med ett rike att försvara. Det fanns reella hot, och om Sverige blev tvunget att kriga var det bättre att göra det i fiendens land än i eget. Den principen gällde under hela epoken.
Harrison vill se beslutet i ett samlat perspektiv, Sverige gav sig in i kriget för att man kunde det, och för att det fanns realistiska utsikter till framgång.
Stormaktstidens krig gjorde Sverige stort och adeln rik, men priset var högt. Det var osannolikt att hemfolket någonsin återsåg dem som skrivits ut till militärtjänst.
Naturligtvis försökte många utskrivna bönder och bondsöner komma undan. Efter mönstringarna våren 1635, då 12 600 soldater kallades under fanorna i Finland, rymde nästan var tredje man.
Rymde man inte fanns det andra sätt. De som hade möjlighet kunde leja en ersättare, andra skadade sig själva för att bli odugliga till krigstjänst.
Mera subtil var Jakob Göransson i Kalajoki. Han inbillade officerarna att han hade så svåra menssmärtor tre dygn varje månad att han låg som död. Mönstringsofficerarna övertygades tydligen av de för män synnerligen ovanliga hälsoproblemen.
Från krig till krig
Stormaktsväldet skapades i krig, och gick under i krig.
I ett skede hyllades Karl XII:s krigspolitik som genial, men resultatet blev en katastrof. Fröna till katastrofen såddes tidigt. Efter den överraskande och överlägsna segern över Peter den stores ryska här vid Narva valde Karl att fortsätta kriget mot August II i Polen. Det blev till slut en – kortvarig – framgång, men Peter använde skickligt den respit han fick.
Medan kungen slogs i Polen anföll Peter framgångsrikt Finland och de baltiska provinserna. Men i stället för att efter freden med August vända norrut och befria Östersjöprovinserna, valde Karl att tåga österut, och slå ut Ryssland genom att erövra Moskva.
Karl XII gjorde samma felbedömning som fältherrar efter honom också har gjort; han underskattade Rysslands styrka och de långa avstånden.
Efter svåra umbäranden krossades den karolinska armén vid Poltava, och kapitulerade vid Perevolotjna vid Dnepr. Karl flydde till Turkiet.
Han slutade inte att planera och också förverkliga nya fälttåg för att återupprätta det som gått förlorat, men allt tog slut en novembernatt – egentligen december enligt nuvarande kalender – vid Fredrikshald.
Gediget och nyanserat
Som helhet ger 450-sidorsverket en gedigen och nyanserad bild av stormakten Sveriges uppgång och fall, och av den kulturella blomstring och den materiella prakt som de allt rikare och allt mer statushungriga adelsmännen drev fram.
Harrison ger också gott om utrymme för enskilda personer och släkter, framför allt monarkerna. Hans motivering är att stormaktstidens monarker och deras medhjälpare påverkade Sverige ”betydligt mer än deras sentida efterföljare i slott och kanslihus har varit i en position att göra”.
Till bokens natur som sammanfattande verk hör att den bygger på tidigare arbeten, Harrisons egna och många andra forskares.
Ett speciellt omnämnande får professor emeritus i historia vid Åbo Akademi, Nils Erik Villstrand, som skildrade epoken i flerbandsverket Sveriges historia från 2011. Dick Harrison var en av huvudredaktörerna för verket.