Gymnasieelever är svältfödda på sociala kontakter
SKOLA Varje morgon startar jag alltid ett par minuter tidigare än jag måste. Inte för att jag är orolig för att missa tåget, utan för att jag då hinner gå till andra änden av perrongen. Där står min kompis och tillsammans stiger vi på längst fram i andra vagnen. I Kilo stiger en annan vän på och i Alberga tre till. Längst fram i första vagnen, varje morgon. När vi stiger av i Hoplax är vi ett helt gäng som tillsammans går upp till Lärkan, pratar i munnen på varandra. Innehållet i samtalet är irrelevant, men konversationen är livsviktig.
Min skolresa tar inte mer än 25 minuter totalt och den kunde vara ännu kortare, men efter två år av hemmasittande gör jag allt för att spendera tid med andra människor. Jag är inte den enda. Lärare berömmer oss för att vi deltar i diskussioner och genuint vill tala med varandra. Också icke-obligatoriska evenemang efter skoltid har haft fler deltagare än på många år. Gymnasieelever är svältfödda på sociala kontakter.
Vi vill gå i skola, må vara att det är med munskydd och avstånd. Det har bevisats att skolstängningar inte begränsar smittspridningen i lika hög grad som man trodde våren 2020 (HBL 9.11.21) och jag kan inte förstå hur någon beslutsfattare tycker de är värda det. Ungas psykiska välbefinnande var sämre än någonsin redan före pandemin och kurvan pekar allt brantare i fel riktning. Folk kommer att dö också av den här epidemin.
Den första perioden av distansundervisning var en panikreaktion på något ingen visste tillräckligt om. Det man inte vet något om är man rädd för, men nu vet vi mycket mer och eleverna är inte rädda längre. Bara trötta. Gymnasister är fullständigt medvetna om de risker omikron utgör, men också om att vi som vaccinerade unga antagligen inte kommer att bli allvarligt sjuka. Vi är inte beredda att offra vår utbildning och psykiska hälsa.
Jag befarar att en nedstängning av andra stadiets skolor inte kommer att minska på smittspridningen i den mån regeringen hoppas. Ingen kommer längre att ”stanna hemma och ruttna”, som min kompis uttryckte det. För ruttnar gör vi, utan att få bolla idéer med varandra eller bara prata skräp ibland. Om inte andra stadiets studerande får vara i skolan kommer vi att studera i bibliotek, kaféer och vid varandras köksbord i stället. Eller varför inte i baren?
Utbildningen är Finlands stolthet och min sisu räcker inte längre. Jag vill inte läsa kurser på egen hand för att jag inte kan koncentrera mig på Google Meet och jag vill inte att mina klasskamrater ska vara bollar med bokstäver i. Jag vill kunna träffa människor, jag vill säga hej åt min rektor på väg till tåget. Och jag vill åka hem från skolan längst fram i andra vagnen, trots att jag måste gå längre.