Bra fräckt om svensk kändisgangster
Serien om Clark Olofsson, bankrånaren som gav upphov till begreppet Stockholmssyndromet, baserar sig på hans egen självbiografi. Men får man skildra en grovt kriminell återfallsförbrytare så här skojfriskt?
KRIMINALSERIE
Clark ★★★☆☆
6 delar på Netflix
(serien recenseras i sin helhet). Regi: Jonas Åkerlund. Manus: Fredrik Agetoft, Peter Arrhenius, Jonas Åkerlund. I rollerna: Bill Skarsgård, Hanna Björn, Isabelle Grill, Adam Lundgren, Vilhelm Blomgren. F16
■ Då serien om Stig Engström, den presumtiva Palmemördaren, släpptes på Netflix härom året fick den utstå mycket kritik för att ha förvanskat verkligheten.
När det gäller serien om Clark Olofsson, den mesta och bästa av bankrånare, lär detta inte bli något större problem. Här fabuleras det så det står härliga till, helt enligt devisen ”baserad på sanningar och lögner”.
Olofsson (Bill Skarsgård) har gått till kriminalhistorien för att ha gett upphov till begreppet Stockholmssyndromet – när gisslan börjar sympatisera med gisslantagaren – men som serien påpekar är dramat på Kreditbanken på Norrmalmstorg i augusti 1973 långt från det enda av Clark Olofssons hyss.
Redan i tonåren bryter sig han och hans kompisar in i statsministerns tjänstebostad på Harpsund, bara för att få med en vapenskramlande Tage Erlander (Claes Malmberg) att göra (i själva verket var det trädgårdsmästaren som konfronterade inbrottstjuvarna).
Därefter följer en bilstöld och ett par fall av polismisshandel varpå ungdomsfängelset kallar. Men det blir inte särskilt långvarigt för som Olofsson kaxigt konstaterar: ”Att rymma är kul, det har blivit något av en sport för mig.”
Snart kommer också kärleken in i bilden, det är rikemansjäntan Madou (Isabelle Grill) som fångar hans intresse. Men i stället för att under sin permis gifta sig med den unga kvinnan rymmer Clark i väg till Kanarieöarna.
Lite väl roligt
Fortsättning följer i högsäkerhetsfängelset i Tidaholm. Här kommer Clark i kontakt med teaterarbetaren och vänsterflummaren Maria (Hanna Björn) som övertalar Olofsson att engagera sig politiskt.
Clark är regisserad av popvideokillen Jonas Åkerlund och han sparar minsann inte på krutet. Tempot är uppskruvat, tonläget likaså. Man får nästan lust att tala om en skälmkomedi och med tanke på att det trots allt handlar om en grovt kriminell återfallsförbrytare inställer sig frågan: får man göra så här?
Och det kanske man får. För även om serien inledningsvis är på tok för skojfrisk för sitt eget bästa hämtar den sig under processens gång, samtidigt som bilden av Clark Olofsson nyanseras och fördjupas.
Hur som helst imponerar tidsskildringen, om det så gäller den struliga barndomen i femtiotalets Göteborg (filmad i svartvitt) eller det politiskt röriga sextio–sjuttiotalet när även simpla brottslingar framställdes som politiska fångar.
Skarsgård övertygar
Till det kommer ett rikt och generöst soundtrack – allt från Gunnar Wiklund och Monica Zetterlund
till Ted Gärdestad och Nationalteatern – samt en kreativ rollbesättning med lirare som Stefan Sundström, Arja Saijonmaa, Babben Larsson
och Kristian Luuk i små udda roller.
Men mest av allt handlar det om Bill Skarsgård som med drabbande självsäkerhet gör Clark Olofsson till en charmig jävel, en kvinnokarl och narcissist som dumpar människor
till höger och vänster – efter att han är klar med dem.
Och som sagt händer det och sker även på handlingsplanet. När Clark Olofsson inte seglar omkring på Medelhavet gör han Christiania i Köpenhamn – i rollen som frontfigur för den revolutionära vänstern – och Beirut i Libanon.
Ja, och så var det gisslandramat på Norrmalmstorg. Hjärnan bakom
det heter Janne Olsson (Christoffer
Nordenrot), inte den vassaste av knivar. Efter att ett bankrån går åt pipan insisterar Olsson på att Clark Olofsson ska göra honom och hans gisslan sällskap i Kreditbanken.
Resten är historia, fängslande sådan.