Udda och underfundigt personporträtt med varmt klappande hjärta
Städerskan kan upplevas både som en feelgoodroman och en deckare. Den balanserar mellan huvudpersonens hjälplöshet och den klarsyn läsaren påtvingas. Recensenten ser sina fördomar ersättas av njutningsfylld entusiasm.
ROMAN Nita Prose
Städerskan Översättning Manne Svensson Albert Bonniers förlag 2022
Det kan verka som om den kanadensiska förläggaren Nita Prose i sin debut som författare försökt spela med så säkra kort som möjligt, då hon flörtar med två dokumenterat populära och säljande genrer på samma gång. Städerskan kan upplevas både som en feelgoodroman och en deckare. Men kanske är det också en utmaning att få till stånd ett smidigt samspel mellan två såpass olikartade genrer, med utgångspunkt i det udda och underfundiga personporträtt som är romanens hjärta.
När vi först möter protagonisten Molly är hon helt enkelt den osannolikt perfekta städerskan på Regency Grand Hotel. Hon älskar sitt jobb, och kan brista ut i lyriskt njutningsfulla utläggningar om så triviala fenomen som städerskeuniformen eller doften i hotellfoajén – ”aromen av livet självt”.
”Varje dag när jag kommer till jobbet på Regency Grand känner jag mig levande igen, som del av sakernas struktur, av deras prakt och färg. Jag är en del av skapelsen, en ljus unik ruta och ett viktigt inslag i gobelängen. [---] Jag älskar min städvagn och jag älskar min uniform.”
Men också om Molly kan vara euforisk och helt trygg i sin roll som hotellstäderska är hon betydligt osäkrare i andra sociala situationer. När uniformen vid arbetsdagens slut byts ut mot andra kläder känner hon sig ”naken, oskyddad, avklädd”. Hon uppvisar också en hel del autistiska drag, och vill helst ha klara regler för hur hon ska fungera i sällskap med andra människor.
Så visar sig den under romanens första sidor så briljanta hotellstäderskan vara en människa som egentligen för en daglig kamp för att klara av sig själv och sin omgivning. Det uppstår ofta både små och ganska stora missförstånd och förvecklingar, och när hon dessutom råkar hitta en av hotellets gäster död i rummet hon tänkt städa har hon givetvis ingen modell för hur den situationen ska hanteras.
Ömsint förståelse
I romanen utvecklas småningom en balansgång mellan Mollys hjälplöshet och omedvetenhet om omvärldens reaktioner och den klarsyn läsaren påtvingas.
Det blir emellanåt direkt smärtsamt att se hur hon i sin godtrogenhet gång på gång blir lurad och bedragen, hur hon vill tro bara gott om alla oberoende av om de helt uppenbart är ute efter att utnyttja henne. Man tycker synd om henne, men å andra sidan skildras hon också med en sådan ömsint förståelse att tron på att hon till slut ska få se ljuset i tunneln kan bevaras.
Romanen kan också ses som en vuxensaga, där spelbrickorna är givna och korten öppna. Det goda och det onda är klart avgränsade sfärer, och det görs ingen hemlighet av vem som hört vart. Risken är att den värld som beskrivs då ska bli överdrivet svartvit och begränsad, men Prose gör sitt bästa för att avvärja den faran genom att förse var och en – goda som onda – med mänskliga svagheter av ett försonande slag.
Via Mollys blick ges de flesta också en och annan sympatisk egenskap, och ibland kan det möjligen faktiskt vara så att hon visserligen ser smalare men också djupare än många andra.
Smart och engagerande
Förutom att Prose kombinerar flera andra genrer tangerar hon också arbetsplatsskildringens domäner. Romanen kunde vid behov ha styrts i den riktningen, men som det nu är kommer arbetsplatsen ändå i första hand att fungera som fond för den egentliga berättelsen – den som handlar om en mobbad låginkomsttagare, med ett halvt föraktat yrke men ett varmt klappande hjärta.
Jag gick in i romanen med en viss tveksamhet, eftersom storstilade förlagsutsagor av typen ”såld till drygt 30 länder” för mig snarast brukar fungera kontraproduktivt. Men det blev ett nöje att få se fördomarna ersättas av en njutningsfylld entusiasm.
Den förklarande epilogen hade gärna kunnat lämnas bort. Men i det stora hela är Städerskan en smart och engagerande roman, där det motståndslösa flytet och de roande inslagen åtminstone inte drivits fram på bekostnad av det djupt mänskliga.