Sverige är decennier efter i Natofrågan
Om Sverige väljer att fatta beslut att ansöka om Natomedlemskap, så sker det i hög grad över huvudet på befolkningen. Det sker utifrån en kunskapsnivå och debatt som är avsevärt mer begränsad än vad som borde vara fallet inför denna centrala fråga.
Jag bodde i Finland i nio år under 2010-talet. Jag kan inte ens räkna alla de gånger jag fick frågor rörande den svenska ståndpunkten i Natofrågan. Den kunde dyka upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang och det syntes mig som om Nato ständigt var i finländarnas tankar.
Som svensk blev jag ständigt lika förvånad.
Innan jag flyttade till Finland befann jag mig i nio år i Sveriges politiska centrum, som språkrör (motsvarigheten till partiordförande) för Miljöpartiet de Gröna. Jag satt tio år i den svenska riksdagen och deltog i tre riksdagsvalsrörelser. Jag kan inte minnas att jag någonsin fick frågor om Nato, vare sig från media, väljare eller politiska motståndare.
Natofrågan var av sådant slag att den nämndes på en enstaka valaffisch en gång vart fjärde år av det parti som nu heter Liberalerna, för att locka den ytterst marginella del av svenska väljare för vilken denna fråga hade relevans i valet av parti.
Medan Sverige i decennier
aktivt valt att inte diskutera Nato så har frågan haft en central, eller åtminstone någorlunda betydande, roll i alla finländska valrörelser som jag följt, inte minst i presidentvalen. Det har gjorts åtskilliga utredningar, diskuterats av intellektuella i media och frågan har vridits och vänts på i ljuset av hotbilden från grannen i öst.
I Sverige har försvarsdebatten baserats på att det direkta militära hotet från Ryssland är i det närmaste obefintligt, och alliansfriheten har endast halvhjärtat ifrågasatts också av de som på pappret förespråkar Natomedlemskap.
”Den militära alliansfriheten ska inte utvärderas.” Så står det uttryckligen i kommittédirektiven till den senaste statliga utredningen som berörde Sveriges säkerhetspolitiska samarbeten. Den publicerades i juli 2016, gavs titeln ”säkerhet i en ny tid” och pekade på för- och nackdelar kring Sveriges samverkan med olika länder och säkerhetspolitiska organisationer. Men Natomedlemskap fanns inte på kartan.
Nu plötsligt förväntar ni er att Sverige ska vara redo att fatta beslut om att söka medlemskap i Nato, inom loppet av några veckor!
Låt mig säga så här: Om Sverige väljer att fatta beslut att ansöka om Natomedlemskap, så sker det i hög grad över huvudet på befolkningen och utifrån en kunskapsnivå och debatt som är avsevärt mer begränsad än vad som borde vara fallet inför denna typ av centrala och långsiktiga säkerhetspolitiska ställningstaganden.
Dessutom avgörs frågan i princip i Socialdemokraternas partistyrelse, utan att folket har haft en chans att uttrycka sina preferenser i ett allmänt val.
Lägg därtill att ett beslut – att ansöka eller inte ansöka – behöver fattas i en geopolitisk situation som i sig självt gör det svårt att förhålla sig objektiv och långsiktig i sakfrågan.
Jag vet att bilden i Finland ofta är att Sverige är omedvetet, kanske naivt, i säkerhetspolitiska frågor. Vi anses bortskämda för att vi varit förskonade från krig under lång tid, och vi anses sakna förståelse
för de säkerhetspolitiska hot som finns i vår omvärld.
Möjligen spär jag på den bilden med denna text, men det är egentligen inte min avsikt.
Sverige gör som alla andra länder gedigna säkerhetspolitiska analyser baserade på den situation som råder. Vi diskuterar försvarssamverkan, deltar i internationella fredsbevarande insatser, vi utvecklar och säljer olika typer av vapensystem. Vi har en modern värnpliktslag som omfattar både kvinnor och män om den tas i bruk.
Men varken folkets vilja eller de säkerhetspolitiska analyserna har aktualiserat frågan om att skrota den militära alliansfriheten.
I Finland däremot – om detta är en felbedömning får ni beskylla alla de finländare som approcherat mig kring Natofrågan genom åren – upplever jag att det snarare under lång tid funnits en längtan efter att gå med i Nato. Endast den pragmatiska inställningen till de säkerhetspolitiska konsekvenserna, kanske i kombination med lite finsk efter
❞ Jag förstår att många finländare därför har förväntningar om att Sverige nu ska vara lika redo som Finland att ta steget in i Nato. I realiteten är skillnaden i synen på utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik mycket större.
tänksamhet, har gjort att landet avvaktat med ansökan.
På ytan ser våra länder lika ut. Båda länderna har valt att stå utanför Nato, båda länderna har nu aktualiserat frågan om ett Natomedlemskap. Vi har även ett nära försvarspolitiskt samarbete, dels sinsemellan och dels med Natoländerna.
Jag förstår att många finländare därför har förväntningar om att Sverige nu ska vara lika redo som Finland att ta steget in i Nato. I realiteten är skillnaden i synen på utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik mycket större.
Varför har då våra länder så olika inställning, så olika debatt i dessa frågor?
Först och främst är frågan om Natomedlemskap förstås ständigt på bordet i Finland på grund av det geografiska läget och historien. Även om Finland hittills avstått från att ansöka om medlemskap har det ständigt funnits en beredskap att ta ett annat beslut. Finland har inte råd att göra frågan ideologisk.
Sverige har hittills i mer fundamental, och kanske även ideologisk, bemärkelse gjort bedömningen att militär alliansfrihet, i kombination med strategiska samarbeten, gynnar vår säkerhet bäst. Jag tror också att den militära alliansfriheten passar Sveriges självbild och vår syn på vår egen roll i världen. Här finns även en gnutta av den svenska självgodheten involverad.
Utgångspunkten i Sverige är att vi kan göra skillnad internationellt, även på egen hand.
”Den militära alliansfriheten ger Sverige handlingsfrihet att i varje given situation agera på det sätt som bäst gagnar avspänning och en fredlig utveckling samt säkrar Sveriges självständighet i utrikespolitiken” skriver Socialdemokraterna på sin hemsida. Det diskuteras nu hur Sverige ska kunna engagera sig med trovärdighet i kärnvapennedrustning om vi är med i en kärnvapenallians.
Har då säkerhetsläget förändrats så mycket i grunden att Sverige på några veckor kan bli redo att ansöka om medlemskap i Nato? Kanske.
Men framför allt är det Finlandsargumentet som kommer användas i debatten. Om Finland beslutar att ansöka om medlemskap så ändrar många Natoskeptiska svenskar ståndpunkt, enligt en nyligen gjord opinionsmätning.
Personligen är jag fortfarande skeptisk.
Men framförallt anser jag att Sverige behöver mer tid, mer analys, mer debatt, fler olika ståndpunkter och ett riksdagsval där folket får säga sitt.
Det här är ett beslut som i grunden förändrar svensk säkerhetspolitik, med långtgående konsekvenser både ekonomiskt och för de enskilda medborgarnas plikt att delta i militära operationer.
Ge oss den uppdaterade säkerhetspolitiska bedömningen. Låt oss sen debattera frågan öppet och seriöst under valrörelsen. Efter valet kan vi fatta ett beslut.
Ja, jag fattar att ni blir frustrerade. Men Sverige ligger inte veckor utan decennier efter Finland i Natofrågan. Ge oss ett par månader åtminstone att komma ikapp.