Jag vill bo i ett skatteparadis

Välfärdsstaten behöver skattefinansierade tjänster. Men vilka tjänster hör till välfärdsstaten?

”Prisa Gud!

Här kommer skatteåterbäringen!” ropar broder Tuck i Disneys film om Robin Hood när den sistnämnda länsat prins Johns kistor.

Jag kan den här scenen utantill eftersom jag har sett den varje jul i SVT i över 40 år.

Den är lika återkommande som diskussionen om hur vi beskattas. Diskussionen, i sin tur, är oundviklig eftersom skatterna är det.

Inte för att förringa Natofrågan, men också den kommer i något skede att hamna i bakgrunden. Det kommer inte skattefrågan, som är en konstant gemensam nämnare.

Den binder oss samman eftersom alla, på ett eller annat sätt, bidrar till de statliga finanserna.

Den skiljer oss åt eftersom vi gör det mer eller mindre villigt.

Allt det här är förstås mera nyanserat än ja eller nej till skatter, även om det tenderar att bli väldigt svartvitt när partierna trålar efter röster.

Höga skatter hotar välfärdsstaten! ropar man på högerkanten.

Nej, låga skatter gör det! hörs från vänsterhåll.

Det handlar också om hur vi, som ett litet export- och investeringsberoende land, står oss i jämförelse med andra länder.

Skattetrycket i Finland är högt, ja, men inte högst: länder som Danmark, Frankrike, Sverige och Italien har en högre skattekvot.

Sedan finns det en diskussion om huruvida fastighetsbeskattning borde utnyttjas mera. Helt klart kommer fastighetsbeskattningen att öka i betydelse då social- och hälsovårdsreformen lämnar en rumphuggen kommunal inkomstskattesats efter sig (reformen sänker skattesatsen i varje kommun). Att vindkraften byggs ut på kommunal mark påverkar också fastighetsskattens betydelse.

En mer tillgänglig diskussion

är ändå den som strejkerna bland de offentligt anställda föranlett.

Enligt Helsingin Sanomats enkät tycker nästan hälften av finländarna, 49 procent, att beskattningen kunde skärpas för att ge vårdarna högre löner. En dryg tredjedel, 37 procent, tycker inte att skatter ska höjas för vårdarnas skull.

Den här typen av frågeställningar leder oss till pudelns kärna. Till vad ska skattemedlen användas?

Många håller säkert med om att tjänster starkt förknippade med välfärdsstaten ska vara skattefinansierade.

Det vill säga: vård och omsorg, småbarnspedagogik och skola, polis och räddningstjänster och så vidare. Men efter en inte alltför lång lista så infinner sig också tvivlen.

Ska färjetrafiken i skärgården betalas med offentliga medel? Skärgårdsborna har ju ändå själva valt att bo där.

Ska obskyra ämnen inom humaniora verkligen ha statliga forskningsanslag? De leder ju inte till några innovationer.

Är Yleskatten i rätt storleksordning? Folk kan ju betala för det som de konsumerar, och så får Yle dryga ut med reklamintäkter som alla andra.

Nej, skriv ingen insändare ännu. Jag menar bara att diskussionen kring skatter ofta går så här.

Hur vettig vi anser att en viss skattefinansiering är korrelerar med hur vi använder oss av eller förhåller oss till det som finansieras.

Den som aldrig lånar böcker tycker kanske att biblioteken kunde privatiseras.

Den som tycker att vapen bara eskalerar konflikter tycker kanske att 10 miljarder euro för amerikanska jaktflygplan är på tok för mycket.

Men egna intressen

ska inte styra skattepolitiken. Snarare behöver vi något som liknar filosofen John Rawls princip om”okunnighetens slöja”.

Rawls tänker sig att om alla känner till hur samhället fungerar – men ingen känner till den egna positionen i samhället – fattas beslut som gynnar det allmänna bästa, inte bara ett fåtal.

Det här är förstås en filosofisk teori, men den kan peka oss i rätt riktning.

Vilken riktning?

Mot skatteparadiset! vill jag ropa – som broder Tuck ropar ”Mot Sherwoodskogen!” i nämnda film.

Det stör mig att det ordet ”skatteparadis” används för att beskriva frånvaron av skatter.

Som jag ser det är ett skatteparadis ett ställe där skattemedel används på bästa möjliga sätt. Ett sådant skatteparadis vill jag bo i.

Paradis tenderar ändå att vara just det, ouppnåeliga utopier. Det kommer aldrig finnas konsensus om vad ”bästa möjliga sätt” är, så vi får nöja oss med det vi har: en ständig diskussion om beskattningens nivå och funktion.

Och vart fjärde år en möjlighet att korrigera det praktiska utfallet, om skattepolitiken inte faller oss i smaken.

❞ Inte för att förringa Natofrågan, men också den kommer i något skede att hamna i bakgrunden.