”Jag vill inte bli härdad eller cynisk, då slutar jag”
Årets europé heter Antti Kuronen. Yles krigskorrespondent bevakar Ukrainas kamp mot Ryssland för åttonde året i rad. – Det känns otroligt fint. Jag blev väldigt överraskad när jag fick höra om priset, säger Kuronen från en bil i östra Ukraina, där han bevakar de hårda striderna i Donbass.
Årets europé är en utmärkelse som delas ut av föreningen Eurooppalainen Suomi. Priset delas ut på Europadagen den nionde maj, till en person som arbetat för europeiska värderingar, internationellt samarbete och demokrati.
– Det upplever jag att jag har försökt göra i mitt jobb som reporter under en lång tid, säger Antti Kuronen, där han sitter i en bil i östra Ukraina och tittar ut över de enorma sädesfälten.
Antti Kuronen och kameramannen Ivar Heinmaa har i en veckas tid rapporterat från Donbass, där striderna mellan ryska och ukrainska styrkor pågår allra häftigast.
Den lugna och stabila Kuronen har rapporterat såväl från Ukraina som från Syrien, Belarus, Israel och Gaza. Rysslands krig mot Ukraina har han följt de senaste åtta åren och han var bland annat på plats och rapporterade från protesterna på Majdantorget.
På sociala medier prisas Antti Kuronen för sina sakliga rapporter från krigszoner. Men berömmet verkar inte nå ända fram.
– När jag åker runt och rapporterar så funderar jag alltid om det är någon som lyssnar eller hör. Men sen när man får priset, så märker man att det här arbetet får en genklang. Det är extra fint.
Kuronen menar att de europeiska värderingarna är viktiga i ett sådant här läge. Förutom Europadagen är den nionde maj också segerdagen, vilket årligen firas stort i Ryssland med militärparad på Röda torget i Moskva.
– Putin har förvandlat segerdagen till en stor propagandafest, där man idealiserar krig, hyllar det ryska anfallet och våldet som de bedriver mot civila ukrainare. Jag upplever att det här priset och det som det står för, verkligen är en motvikt till det.
Totalt har Antti Kuronen varit i Ukraina i 2,5 månader enbart i år. Snart åker han till Finland för att återhämta sig.
Vilket minne eller vilken person har stannar kvar hos dig?
– Det var en grej som hände för några dagar sedan. Striderna i Donbass är otroligt hårda just nu. I och med att Ryssland inte lyckas tränga sig förbi det ukrainska försvaret, går kriget mest ut på att de beskjuter de ukrainska trupperna och civila med artillerield. En del människor fastnar i situationen och de kan inte fatta ett beslut om att åka i väg. Den här 12-åriga pojken Vitalik sa väldigt tydligt till sin mamma, att de skulle åka i väg. Hans mamma ville inte det och vi försökte övertala henne att åka. Vi hade varit där några dagar tidigare med en buss som evakuerar civila. Vi lyckades ordna så att den här bussen kom och förde Vitalik och hans mamma till en tryggare plats.
Hur tänker du kring opartiskhet? Kan man vara opartisk i ett krig?
– Absolut. Opartiskhet betyder ju att man försöker analysera, oberoende och opartiskt, vad som händer i det här kriget. Yle har ju värderingar som vi står för, som demokrati och mänskliga rättigheter. Ryssland har oprovocerat anfallit ett annat land. Det är den mest grundläggande principen i europeisk säkerhetsstruktur, att man inte flyttar gränser med militär makt, vilket Ryssland nu gör. Ukraina försöker försvara sig.
Kuronen har varit bland annat i Butja, där de ryska trupperna dödat civila.
– Många internationella experter säger att om soldater börjar våldta kvinnor, skjuta människor slumpmässigt på gatan och tortera människor, så är det inte enskilda soldater som kommer på det. Då har man tyst medgivande från högsta ord. Putin har inte på något sätt fördömt det som skett.
Har du någon att prata med där, ifall du känner ett behov av det?
– Jag har alltid en lokal medhjälpare som jag reser med. Ofta reser jag utan en kameraoperatör, jag filmar och klipper själv. Men nu har jag också en kamerakille med mig. Han är erfaren och jag känner honom bra.
Du är en lugn och stabil person. Kryper det du ser någonsin under skinnet på dig?
– Definitivt. Men jag har ju hållit på med det här länge och i viss mån kan jag förhålla mig till det. Jag vill inte heller bli härdad eller cynisk, så att inget skulle kännas. Då skulle jag säkert sluta med det här jobbet. När man hör krigets ljud, i sådana situationer är jag också rädd.
Antti Kuronen konstaterar att jobbet som journalist inte går ut på att söka sig till riskfyllda situationer, utan på att undvika dem.
– Eftersom jag har så lång erfarenhet upplever jag inte att riskerna är jättestora. Men det är klart att det här inte är samma som att sitta på ett kontor i Finland. Det är krig.
Hemma i Finland väntar familjen, det vill säga fru och två barn.
– Det är en orsak till att jag inte vill ta jättestora risker. Att jag har fru och barn.
Hur pratar du med dem om att du ska åka i väg?
– Vi talar nog om det. Jag håller mycket kontakt hem här från resan, med videosamtal och sådant. De litar på att jag vet vad jag gör. Poängen är absolut inte att ta risker, det skulle vara katastrof både för mig och för Yle om något skulle hända.
– Eftersom jag har gjort det så länge, så känns det viktigt att fortsätta följa ukrainarnas kamp för sin självständighet.
❞ När jag åker runt och rapporterar så funderar jag alltid om det är någon som lyssnar eller hör. Men sen när man får priset, så märker man att det här arbetet får en genklang. Det är extra fint.