Brännande aktuella frågeställningar i snällt konsonerande tondräkter
Akademensångarna gjorde ett gott jobb i den katedralliknande industrihallen i Södervik, men den specialbeställda musiken nådde inte upp till de idémässiga ambitionerna, skriver HBL:s recensent.
KÖRMUSIK Kraft
Akademiska Sångföreningen Dirigent: Elisa Huovinen. Ljus: Alexander Salvesen. Elektronik: Joel Ward. Eklund, Damström, Freeman. Kattilahalli i Södervik 7.5.
Även de av hävd konservativa studentsångarna har på senare tid vaknat upp till en ny verklighet, där det inte längre duger att ställa upp sig på led och framföra en älskad stamrepertoar varvad med diverse nyvinningar. I dagens värld gäller det att tänka över genregränserna, gärna i konceptuella banor och, inte minst, ta ställning till samhälleliga spörsmål.
Lyran har härvidlag varit något av en vägvisare med flera viktiga temasatsningar och nu följer storebror Akademen i fotspåren med en spännande tvärkonstnärlig produktion, Kraft, med fokus på de i tiden liggande ekologiska energikällorna vind, vatten och sol. Förnybar energi i splitternya tondräkter, med andra ord, och med Alexander Salvesens kreativt vattendrivna ljussättning och Joel Wards suggestiva preludier och interludier som fascinerande tilläggsdimension.
Och som guldkant på det hela: den sagolikt stämningsskapande Kattilahalli i Söderviks gamla ångkraftverk. Inte sällan liknad vid en industriell katedral och vad klangmassornas rörelse i rummet beträffar de facto inte så långt ifrån en katedralakustik. Scenröken låg tät, de på uträtning väntande frågetecknen var talrika och förväntningarna formligen hopade sig under de skyhöga valven.
Öronkittlande harmonier
Projektet har säkerligen krävt sin beskärda del av om inte blod så åtminstone svett och en och annan tår. Det bör understrykas att den svagaste länken i kedjan ingalunda var körens insats – Elisa Huovinen har gjort ett formidabelt jobb med sina supermotiverade sångare – utan den specialbeställda musiken, som inte nådde upp till de idémässiga ambitionerna.
Andrea Eklund är en begåvad tonsnickrare men den tjugo minuter långa Aeon Breath, till James Gilbanks tänkvärda text om vindens besvikelse på människans oförmåga till samarbete, kändes väl utdragen för sitt eget bästa. Vissa av de mer fritonalt baserade harmoniska följderna förde tanken till Rautavaara, men överlag gav helheten ett snällt konsonerande intryck.
Samma gällde även kvällens övriga stycken. Tematiken var angeläget brännande, gränsande till smärtsam, medan musiken mestadels var tonalt öronsmekande och förvånansvärt föga utmanande. Cecilia Damström är en av våra mest innovativa körkomponister, men Hav – till ett textcollage från bland annat Wikipedia, Talouselämä och Svenska Yle kring frånvaron av en vettigt förverkligad vågkraft – kunde förvisso ha tagit ut de uttrycksmässiga svängarna betydligt mer vidlyftigt, även om slutets skönt dallrande harmonier kittlade öronen på ett lagom uppfordrande sätt.
Alex Freeman är en annan av våra mest kompetenta körtonsättare, vars A Field of Sunlight till bland annat Galileo Galileis fängslande poetiska utsagor, sina många läckra texturmässiga lösningar till trots, inte helt nådde upp till den klangmagi Freeman lösgör i sina mest angelägna verk.
Konserten var som helhet en på alla sätt lovvärd satsning, som till det konstnärliga förverkligandet ändå stannade halvvägs. Det tagna steget är dock oåterkalleligt och härnäst kommer ribban gissningsvis att ligga ännu högre.