Vi får inte monopolisera det nordiska i Finland
Det är kanske att svära i kyrkan men jag gillade den självklarhet med vilken Sanna Marin och Magdalena Andersson genomförde sin gemensamma Natopresskonferens på engelska. Det var professionellt, okonstlat och jämlikt – och förringade på inget vis känslan av ödesgemenskap.
Själv talar jag alltid svenska med skandinaver, men det är ett privilegium som inte är alla nordbor förunnat. Att styvnackat insistera på skandinaviskan blir lätt arrogant och exkluderande. Och det är också kontraproduktivt då det gäller att främja det nordiska samarbetet och det svenska i Finland.
Att likställa den nordiska gemenskapen med den skandinaviska språkförståelsen riskerar dela oss i bättre och sämre nordbor. Här tänker jag inte bara på de finskspråkiga eller islänningarna, utan på den växande gruppen nordbor som talar något annat än danska, norska och svenska. Tydligast blir det då det gäller samer, grönlänningar eller romer, för då handlar det strax om obekväma frågeställningar kring kolonialism och rasistiskt förtryck. Men en ödesfråga är också hur vi ska lyckas förmedla betydelsen av det nordiska samarbetet till olika invandrargrupper. Om man lärt sig danska som främmande språk klarar man sig inte automatiskt i svenska och norska sammanhang. Då måste det nordiska bygga på något annat.
Överlag är det inte finnarnas sämre svenskkunskaper som är det största hotet mot den nordiska språkgemenskapen, utan danskarnas och svenskarnas allt större oförmåga att förstå varandra. Att det är just norrmännen och finlandssvenskarna som är mest envisa då det gäller skandinaviskan följer av hur lätt vi har att göra oss förstådda i olika delar av regionen. I Norge hänger det också samman med deras kärlek till sina dialekter. De är vana med olika varianter av skandinaviskan och det har gjort språk till en identitetsmarkör och en viktig politisk fråga. Som historikern Max Engman konstaterade är Norge det enda landet i världen som lyckats skapa en språkstrid av ett språk.
För oss finlandssvenskar handlar det om ett missriktat försvar av svenskans ställning i Finland. Argumentet är att det är tack vare svenskan som Finland är ett nordiskt (och västligt) land. Det är kanske riktigt, men om svenskan är en förutsättning, blir det lätt så att vi svenskspråkiga monopoliserar det nordiska i Finland. Faran är då att vi marginaliserar det till en andra rangens fråga på nationellt plan.
Jag tror det är dags att vi accepterar paradoxen att en liberalare inställning till engelska i nordiska sammanhang stärker svenskans ställning i Finland. Språkkunskaper är inte ett nollsummespel. Att se engelskan och svenskan som varandras konkurrenter är samma argument som Sannfinländarna använde då de ville avskaffa den obligatoriska undervisningen i svenska.
Det viktiga är att flytta fokus från språk till substans. På universitetet brukar jag bjuda in ett par utländska forskare till mina nordiska seminarier. Det ger oss ett svepskäl att tala engelska. Men när alla väl känner sig bekväma brukar diskussionerna sakta övergå till skandinaviska, i varje fall över kaffet och middagen.
På samma sätt visade Larserik Häggmans rapport Det nordiska i Finland (2013) att det bland våra ministerier var på Försvarsministeriet som kunskaperna i svenska var starkast. Detta även om det nordiska försvarssamarbetet sker på engelska. Om Finland och Sverige går med i Nato lär det nordiska säkerhetspolitiska samarbetet intensifieras ytterligare, och då kan vi förvänta att intresset för svenskan också kommer att öka. Förhoppningsvis inte bara bland militärer, säkerhetspolitiska experter och politiker, utan också i Finland överlag.