Lämna spår innan lampan skruvas ner
För att känna efter vem man är och var man kommer ifrån måste man ibland kunna stå framför ett gammalt hus eller ta hissen till sjätte våningen.
Jag var 22 när min pappa dog. Dödsbeskedet levererades kort och koncist. Det var ett fait accompli, och snabbt krävde det praktiska sitt. I januarikylan lånade vi en släpkärra, min sambo och jag, och åkte till hyreskasernen i en småstad för att städa ur lägenheten.
Det var inte mycket han ägt, pappa, men vi plockade ihop kastrullerna, handdukarna och asken med viktiga saker. I den låg mina brev. Det hade jag egentligen inte räknat med. Vi skrev till varandra ibland i den där skarven på tio år mellan att mina föräldrar skilde sig och hans hjärta gav upp. Att brevväxla var faktiskt ingen helt självklar sak i den familjen i den socialklassen, men våra samtal fanns alltså kvar.
I asken låg också hans pass. Det var först nu jag förstod att han inte enbart hade arbetat på vattenanläggningsbyggen i Saudiarabien, som jag fick de flesta breven från. Han hade varit i Filippinerna. Han hade varit i Nassau. Den staden stod på vår gemensamma bucket list fastän bucket list inte fanns i vår vokabulär. Han hade faktiskt åkt till Bahamas.
Det var när vi skruvade ner plastlampan i köket som gråten kom. Jag snorade och hulkade på väg till sopkärlen på bakgården, lyfte på locket och lät lampan gå. Vi hade tagit ner lyset, stängt en dörr.
För några år sedan läste jag av en händelse en tidningsnotis och kände igen adressen. Hyreshuset som pappa hade bott i de sista åren skulle rivas på grund av sitt skick. Snart skulle hela kvarteret vara borta, den allra sista konkreta plats jag kunde koppla till min pappa som levande. Han har för all del en minnessten på en begravningsplats, men mer än av stenen värms mitt hjärta av hans gamla arbetsoverall, som ligger i vårt tamburskåp. I den bor hans sätt att vinkla svetslågan, hans sätt att röka utan att använda händerna och hans sneda mungipa när han retades genom att erbjuda mig abborrens öga ur fisksoppan han slevade upp.
För några år sedan cyklade ett av mina vuxna barn till den höghusgård i Helsingfors där vi bodde när hon var liten. Hon drog upp ytterdörren (den lät kli-klok på rätt sätt), steg in i hissen och tryckte på knappen till sjätte våningen. Hon åkte för att känna in den plats på jorden som känts mest som ”hemma” av alla de ställen hon bott på. Hon be- hövde, nu med ett vuxenperspektiv, ta in platsen för sina rottrådar.
I min hemkommun, där jag bodde som barn och där jag bor igen, rivs snart min första skola. Vårdcentralen står på fallrepet. Byggnaden var ursprungligen kommunens åldringshem och där gick jag som hemma för att det var min mamma som var föreståndare. Själva bodde vi till en början i radhuset nedanom gräsmattan, men den längan revs nyligen. När jag passerar platsen ser jag nu för tiden mest med mitt inre öga. Jag vet exakt var teveronikorna växte, intensivt blå och små i skogskanten. Jag ser mitt hemliga kök: ett ovanligt stort och slätt brunnslock i ljusgrå betong i ett dike. Där dukade jag upp kalas för mina låtsasgäster. Bakom köksväggen till vår tvårummare som inte längre finns ser jag vårt potatisland.
Rivningsbesluten i mögelhusens Finland far inte enbart i väg med anonyma tak och väggar, de sönd- rar de fysiska platser vi formats av. De raserar plattformar för per- sonlig nostalgi. I den självbiografiska romanen Kaikki elämästä(ni) dyker skådespelaren och författaren Antti Holma ner i det här temat när han refererar hur han under flera år inte klarade av att promenera i sina förra kvarter i Ulrikasborg. När någon annan bodde i lägenheten han hade tänkt på som sitt hem, sin trygghet, kändes det som om han hade berövats sina kvarter. I en annan passage hamnar han i ett anfall av tjock nostalgi på sin före detta skolgård. Raderna fylls med dofter av tallskog, ny skolbok, bonvax, rost, mögel, och stinkande avloppsrör. Han minns köksornas namn och frisyrer och känner i foten hur det blev varmt under strumpan när man bromsade efter att ha rusat över skolkorridorens linoleummatta. Allt detta sker i hans huvud, på gården till skolhuset som nu blivit något slags vårdhem.
I flödet av selfies och Instabilder: spara vardagsbilder. Spara dig själv i tovig morgonkalufs, i favoritmjukis-byxorna och med din vanliga ostädade röra i bakgrunden. Skriv en anteckning då och då. Lämna spår. Det känns kanske inte viktigt i stunden, men den dag någon skruvar ner lampan efter dig kan de här orden och bilderna vara de enda ledtrådar dina älskade har att spela med. När de inte längre kan ställa dig frågorna som inte kom för dem i tid kan något viktigt ha fastnat i en ögonblicksbild. Det kan betyda hela världen för den som kommer efter.
❞ Spara dig själv i tovig morgonkalufs, i favoritmjukisbyxorna och med din vanliga ostädade röra i bakgrunden. Skriv en anteckning då och då. Lämna spår.