Fortsatt tystnad inom landskapet

ÅLAND

Den politiska och militära debatten går nu på högvarv både i Finland och i Sverige. Det oaktat råder en fortsatt tystnad inom landskapet Åland. Ingen verkar känna sig hugad att ta upp de aktuella frågor som det förändrade världsläget har påfört oss sedan den 24 februari. Speciellt de lokala tidningarna ter sig totalt handfallna inför det garanterat viktigaste journalistiska stoffet sedan sent 1940-tal. Dagliga artiklar behandlar potatisskörd, kosläpp och lokala rederiers delårsrapporter. Solen skiner, coronan verkar besegrad och en ny turistsäsong står inför dörren.

Och varför oroa sig? Enligt lantrådet Veronica Thörnroos hotar inget Åland just nu. Och om läget förändras, inga bekymmer. Bara att knappa in numret till huvudstaben, lägga in en beställning – och vips är de lokala stränderna säkrade. Ni vet, lite som att anlita Wolt eller Foodora. När hoten samlas vid horisonten ”woltar” man hem till exempel en kustjägardivision. Och då skall det givetvis gå rappt som tusan.

Thörnroos har i sina uttalanden låtit förstå, att ingen – absolut ingen – skall blanda sig i den suveräna rätten att självständigt evaluera behov, och fastställa omfattning och tidpunkt, för inkallandet av militärt stöd. Okej, uppfattat.

Nu undrar jag. Varav denna arrogans och till synes tämligen nonchalanta attityd? Någon skulle kunna hävda att läget, också för Åland, potentiellt är ganska skarpt. Hotet är verkligt och kommer med säkerhet att eskalera inom kommande veckor. I värsta fall till militär konflikt. Då frågar man sig vad som händer om ”leveransen” inte kommer i tid? Kanske finns det redan andra ”beställningar” i kö? Eller om appen ligger nere? Ett tu tre står ryska luftvärnsrobotar i åländska trädgårdar.

Och nu till pudelns kärna. Mina funderingar rör främst moral. Thörnroos verkar anse att det blodiga militära hantverket inte är en åländsk angelägenhet. Varken nu eller i framtiden. Är detta en tanke som delas av den övriga lokala befolkningen? Hur ser man på solidaritet gentemot oss övriga inom nationen när det börjar vina i knutarna? Rent konkret – vilket är det gemensamma ansvaret för försvaret av vårt fosterland?

Här på fastlandet upplever jag nu en stor enighet – oberoende av språktillhörighet, politiska preferenser eller geografi. Det känns som om vi är beredda på det som eventuellt utspelas inom kommande månader. Men hur Åland (och ålänningar) förhåller sig till frågan har jag absolut ingen aning om.

Veronica Thörnroos: Det är dags att se till att Åland får en militär närvaro som garanterar en stark position för soldater som skall bära ansvaret för försvaret av landskapet. Bör vara på agendan redan denna vecka. Detta av ren självbevarelsedrift, men främst för att inte försätta de trupper som skall säkerställa också Thörnroos sallatsland i ett ohållbart läge.

Den lokala pressen måste vakna upp och börja göra sitt jobb. Ta reda på vad människor tänker. Sedan vet vi. För klarhetens skull vill jag klargöra min ståndpunkt visavi vilken militär roll gemene ålänning i dagsläget skall ha i en konflikt. Givetvis ingen. Inte för att jag en sekund betvivlar försvarsviljan, utan för att inga strukturer existerar för koordinering av lokala insatser. Ett eventuellt grundande av hemvärnstrupper eller införandet av beväringstjänst är en diskussion för framtiden som kräver både tid och moget övervägande.

Varför är jag då engagerad i denna fråga? Min son är kustjägare. Vi har diskuterat hans position och roll i händelse av militär konflikt. Vi är till 100 procent eniga om att vår plikt är att försvara Åland. Kosta vad det kosta vill. Men jag vägrar godkänna ett händelseförlopp där finska trupper tvingas återta Åland. Speciellt om orsaken är blåögdhet, likgiltighet eller pur dumhet hos landskapets beslutsfattare.