Saint-Saëns verk för piano och orkester förverkligade med élan och lyrisk känsla
Alexandre Kantorow framför Camille Saint-Saëns musik under ledning av sin far Jean-Jacques och Tapiola Sinfonietta. Det är ett album av högsta kvalitet.
KLASSISKT
Camille Saint-Saëns: Kompletta verk för piano och orkester, vol II. Pianokonserter 1 & 2, Allegro appassionato, Wedding Cake, Rhapsodie d'Auvergne, Africa. Alexandre Kantorow, piano. Tapiola Sinfonietta under JeanJacques Kantorow. (BIS)
”I pianokonserterna, liksom i SaintSaëns musik över huvud taget, är den stora utmaningen att hålla huvudet kallt, men hjärtat desto varmare. Camille Saint-Saëns avskydde all slags sentimentalitet och överdriven känslosamhet och en sakligt rättfram tolkningsmässig attityd rekommenderas, även om passionen givetvis bör tillåtas bubbla under ytan.”
Så långt min recension av Alexandre Kantorows första volym med Saint-Saëns kompletta verk för piano och orkester och efter en tre år lång väntan släpper BIS nu den andra och sista volymen. Det råder nu för tiden, glädjande nog, ingen brist på inspelningar av den här repertoaren, men Kantorows del I (pianokonserterna 3-5) mutade med sin tolkningsmässiga insikt och bredd, sin känsla för såväl detaljer som helhetslinjer och sitt chosefritt eleganta sätt att förverkliga de krävande solostämmorna ändå in sin plats i den absoluta toppen.
Om det är någon som klarar av att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt är det nämligen Kantorow. Trots sina relativt unga år (han blir 25 i dagarna) uppvisar han en inte ens för betydligt mer erfarna kolleger helt vanlig mognad i tolkningarna, som framstår som optimalt balanserade mellan det extrovert virtuosa och lyriskt reflekterande.
Ömsint och kraftfullt
Den nya volymen, med pappa JeanJacques Kantorow på podiet, förstärker ytterligare det minst sagt fördelaktiga intrycket. Den naturliga jämförelsepunkten är förstås Stephen Houghs och Sakari Oramos drygt tjugo år gamla, med rätta prisade kompletta Hyperion-inspelning, som i ett huj satte ribban på en helt ny nivå.
Om Kantorow trumfade över Hough & Oramo i såväl den tredje som femte konserten och i den geniala fjärde konserten utmanade med ett introvert inlyssnande grepp kan lyssnaren här omedelbart från de första solopianotonerna i den populära andra konserten – placerad först på skivan – ge sig hän åt ett tilllika kraftfullt och ömsint grepp om skeendena.
Kantorow har en förmåga att pendla mellan tolkningsmässiga ytterligheter utan att för den skull kännas manerisk – tanken går mer än en gång till en ung Martha Argerich – och han lyckas blåsa liv och angelägenhet även i den ungdomliga första konserten på ett sätt som påminner en om vilken finfin konsert den de facto är.
Fräscht och medryckande
Varje gång jag hör den oemotståndligt fräscha och medryckande fantasin Africa slås jag av vilken strålande konsertfinal den hade blivit om Saint-Saëns skrivit ytterligare ett par satser. Den står i och för sig alldeles stadigt även på egna ben, men som fristående stycke har den tyvärr haft en tendens att lysa med sin frånvaro på den gängse repertoaren.
Här kan den intresserade jämföra med den unga Laura Mikkolas BIS-inspelning med samma dirigent och orkester från 1996. Skillnaderna är i sig inte stora, men visst förmår Kantorow i ännu högre grad ta tillvara musikens lyriska kvaliteter. Han tecknar även miniatyrer som Allegro appassionato och den charmiga valskaprisen Wedding Cake med känsliga linjer, medan Rhapsodie d'Auvergne framstår som en sannskyldig pärla i det mindre formatet.
Som helhet tagen känns utgåvan – som förhoppningsvis snart ges ut som dubbel-cd – onekligen som den hittills mest tillfredsställande, närmast Saint-Saëns estetik kommande, i sitt slag. En avgörande roll spelar härvidlag givetvis även Kantorow senior, som fått den här musiken med modersmjölken, samt Tapiola Sinfonietta, som spelar med all tänkbar geist, schvung och élan.