Radikala utopier kan förändra våra liv
De lysande telefonskärmarna i publiken störde upplevelsen en aning när den prisbelönta tyska Analogtheatern gästade Teater Viirus.
TEATER Viirus Guest: Analogtheater – Nur Utopien sind noch Realistisch
(Bara utopierna är fortfarande realistiska).
Regi: Daniel Schüßler. På scenen: Rosi, Dorothea Förtsch, Sophie Roßfeld, Lara Pietjou, Ingmar Skrinjar. Rekvisita: Eva Sauermann. Musik: Ben Lauber. Visuell helhet: Michael Schmitz. Dramaturgi: Tim Mrosek. Produktionsledare: Elsa Weiland. Ljusdesign: Thomas Vella. Producent: Laura Becker, Kristina Wydra, Silvia Werner. Teknik P.J. Catsman. Gästade Viirus den 13–14.5.
Jag känner en omedelbar, paradoxal samhörighet med Rosi, huvudpersonen i Analogtheaters Nur Utopien
Sind Noch Realistisch. På ytan kunde vi inte vara mer olika: hon är en åldrande tysk kvinna som trots en kylig och dominerande mamma, synskada och nervskada som gjort henne rörelsehindrad, redan levt ett rikt liv med stora och små romanser, barn och resor till alla världens hörn. Jag själv är en (om man inte räknar en mild närsynthet) fysiskt frisk och kapabel trettioårig finlandssvensk man vars enda egentliga problem är att jag ibland brottas med den stereotypt ”millenniala” känslan av att vuxenlivet fastnat i startgroparna.
Men vad jag känner igen, och som omedelbart väcker min sympati i ordets ursprungliga bemärkelse, är känslan av att ha skapat en utopi någonstans borta hemifrån, eller kanske först i efterhand av minnena man fått med sig hem. En lustig detalj är att våra vägar delvis korsats: Rosis resa har fört henne från Düsseldorf till ett snötäckt Rovaniemi. Min rutt är, återigen, mer stereotyp: från ett gråkallt och dammigt Helsingfors till ett vårblomstrande Berlin där jag nyligen bland annat gått på Berliner Theatertreffen.
Störande app
Att den första pjäs jag ser, efter att ha återvänt från min (och många andras) egna utopi, är på samma språk som jag inte bara senast hörde på en teaterscen, utan också under de gångna veckorna omgivits av i parker, barer, museer, nattklubbar och snabbköp, känns bitterljuvt på samma sätt som det måste kännas bitterljuvt för Rosi att lyssna på finsk tango efter att hon återvänt till Tyskland. Det positiva är att immersionsterapin satt sina spår: min skoltyska är vid det här laget så pass uppfriskad att jag klarar mig utan den hjälpsamt erbjudna appen med undertexter.
Jag är uppvuxen med undertextad film och tv och har inget emot undertextad teater, men personligen tycker jag att metoden att projicera textningen någonstans kring scenens utkant fungerar mycket bättre än att erbjuda den via smarttelefonen.
Att åskådarens öga måste fladdra mellan telefonen och scenen är distraherande, märker jag de gånger då skoltyskan vacklar och jag måste ty mig till en smygtitt på min bänkgrannes telefonskärm. Och då jag inte måste det blir de lysande telefonskärmarna i publiken ofrånkomligen lite störande för min upplevelse.
Väloljat och dynamiskt
Lyckligtvis är det inte störande nog för att förta effekten av det mångsidiga och dynamiskt konstruerade drama som Daniel Schüßler och ensemblen (Dorothea Förtsch, Sophie Roßfeld, Lara Pietjou, Ingmar Skrinjar,
med ljudeffekter live av Ben Lauber) bjuder oss på.
I berättelsen om ett människoliv vävs en historia om allas vår kamp mot fysiska och psykiska förhinder, och om hur radikala alternativ kan förändra allas våra liv, även om de endast existerar abstrakt.
Som man kan kanske kan förvänta sig av en föreställning som vann Kölns teaterpris redan år 2017 så är ensemblen nästan övernaturligt väloljad vilket förhöjer de fläckfritt synkroniserade körpartierna och rappa alternerande monologerna som beskriver Rosis livsbana och dröm.
Scendekorens hopskrynklade papperssjok och kulissens glitter förvandlas av ljussättningen till ett finskt vinterlandskap som blir särskilt effektivt i pjäsens klimax då det översköljs av ett artificiellt men strålande vackert norrsken.
Den utdragna och intensiva applåden som nästan tycks överraska de medverkande själva skvallrar om att jag inte är den enda som låtit mig förföras av Rosis snillrikt realiserade dröm, eller som låtit mig förföras av Analogtheaters utopier.