Själv är du blek

Mitt huvud är skrovligt. År av ärr, från dörrkarmar och ruffluckor. Det är inget jag tänker på särskilt ofta. Men på fredag kommer jag.

Då ska jag gå i promotionsprocession. Promotion är dagen då universitetet firar sina doktorer, med hattpåläggning, värjor, frackar och långklänningar. Vid Åbo Akademi går vi i högtidligt tåg och firar med storslagen fest. Det kommer bli en fin dag.

Under promotionen kommer jag att vara en av få med bar hjässa. Min patinerade flint kommer att lysa i det svarta havet av hattar. Inte för att jag inte är doktor. Men för att jag när det var aktuellt, för drygt 20 år sedan i Uppsala, inte valde att promovera mig.

Sådana som jag kallas i Uppsala promotionsvägrare. Ett starkt ord. Jag uppfattade aldrig valet som en vägran. Knappt som ett val. I den forskargrupp jag arbetade fanns ett stort engagemang för rättvisa, jämlikhet och samhällsförändring. För just oss, då, var universitetet inte frack och fest. Flera av oss kände att det traditionella firandet var en del av den universitetskultur som bidrar till att högre utbildning fortfarande är en klassfråga.

I slutet av veckan kommer jag nu ändå att vara en av dem som upprätthåller promotionstraditionen. Vad är det för hyckleri?

Den sortens hyckleri är det som är själva livet.

Jag och många runt mig, vi i femtioplusgänget, hittar oss nu i livssituationer som gör att tidigare val lätt framstår som misslyckade eller oavslutade. Arbete, partner, bostadsorter har hunnit växla. De liv vi levde och trodde på är slut. Vi står i nya verkligheter som ibland tycks peka på oss och säga att vi borde ha gjort annorlunda. Gjort det som i dag, i eftertankens kranka blekhet, framstår som bättre alternativ än de vi försökte, men som sedan ändå inte blev.

Själv är du blek, är mitt besked till den sortens förnumstiga efterklokhet.

Man kan promoveras i efterskott. Folk frågar ibland om jag inte borde göra det. Nej, svarar jag. Inte av vägran, utan för att mitt bara huvud är ett sätt att bära just min historia och vidkännas den. Hattens bokstavligt talat lysande frånvaro är inget jag ångrar. Även om jag tänkt om är det inte så att jag då hade fel. Eller rätt nu.

Rätt och fel är för enkelt.

Ännu för sex månader sedan tyckte jag på riktigt att Rysslands nationalsång var den finaste. Att Krutov, Makarov och Larionov var den ishockeykedja som fick hjärtat att sjunga. Att ryska violinlärares hårda disciplin kunde vara den bästa skolan.

Jag hade inte tänkt tillräckligt mycket på krig och fred, men om någon hade frågat hade jag svarat att Nato, med sina kärnvapen och sin militarism, förstås inte är något för Finland. Jag hade sagt att fred skapar man med nedrustning, bildning och samförstånd. Inte med missiler.

Lite som Tarja Halonen.

❞ Jag och många runt mig, vi i femtioplusgänget, hittar oss nu i livssituationer som gör att tidigare val lätt framstår som misslyckade eller oavslutade.

På sin senaste skiva har Eva Dahlgren en låt till allt som inte blev. Den heter En liten sång om flykt. Jag skulle vilja sjunga den för Tarja. För Erkki Tuomioja. För Sauli. Och för min kompis, som börjat om och brottas med det förflutna och det nya. Jag skulle vilja sjunga den till mig själv.

Nästan ingenting som har påståtts vara säkert och sant har senare visat sig vara det. Som forskare går mitt jobb långsiktigt alltså ut på att ha fel. Ändå är vårt nuvarande vetande, som med så gott som säkerhet kommer behöva korrigeras, värt att minnas och fira. Det blir enfaldigt att bara komma ihåg det i efterskott rättrådiga.

På fredag ska mitt bara huvud påminna mig om det jag en gång också var. Ge min aktuella version av mig själv sällskap, i den långa tysta väntan på att hattarna skall läggas på.