Elever har sytt örnkostymer och tränat löpning i söderns sol
Micaela Romantschuk var skolans maskot, en örn som blev buren i sitt bo av starka pojkar under inmarschen. Ulf Grindgärds och hans klasskompisar åkte på träningsresa till Spanien för att sedan vinna Stafettkarnevalens ”mest prestigefyllda gren” – gymnasiepojkarnas gatustafett. Så här minns HBL-läsare Stafettkarnevalen.
Ulf Grindgärds skrev studenten vid Kristinestads gymnasium 1975 och samma år vann han också stafettguld i gymnasieskolorna gatustafett på Olympiastadion.
– Stafettkarnevalen blev en verklig krydda som avslutning på gymnasietiden för mig. Vi lyckades nämligen upprepa skolans seger från året innan, så Kristinestads gymnasium vann gatustafetten två år i rad. Vilken känsla att vinna! Jag minns det fortfarande mycket bra, säger Ulf Grindgärds.
Bedriften var så betydelsefull att skolans direktion belönade de tio löparna i stafettlaget med varsitt brunt kuvert i samband med studentdimissionen, som hölls bara en vecka efter karnevalen.
Också HBL öste beröm över vinnarlaget i en artikel publicerad den 25 maj 1975: En helt överdådig insats gjorde gossarna från Kristinestad, som tog en ny inteckning i HBL-pokalen efter en seger som var den mest överlägsna man fått bevittna.
Ulf Grindgärds har sparat tidningsurklippen i en pärm.
– Stafetten gick två varv längs samma rutt, jag åkte ut på sjätte etappen efter en växling inne på Stadion. I nedförsbacken utanför Stadion lyckades jag dra upp en lucka på kanske 15 meter, ett försprång som mina lagkamrater sedan lyckades hålla hela vägen till mållinjen, berättar Ulf Grindgärds.
Privat träningsläger
Han var fotbollsspelare i Lappfjärds bollklubb och aktiv friidrottare i IF Länken på den tiden, kanske i sitt livs form just den sommaren. Men så hade han också tränat hårt inför Stafettkarnevalen.
– Tillsammans med två klasskamrater hade jag åkt på träningsläger till Los Pacos på Solkusten i Spanien några veckor tidigare. Vi tränade löpning vid samma träningscenter där också Finlands landslag i friidrott brukade hålla till. Där var mycket hett och vi var ganska ovana vid så starkt solsken, så vi brände oss rejält på volleybollplanen, medger han.
Ulf Grindgärds och klasskompisarna Johnny Wahlsbergs och Kaj Sunds bruna hy väckte allmänhetens uppmärksamhet då de var
”brunbrända och söderntränade”, som HBL skrev i ingressen.
– Det var nog ingen som hade räknat med att Kristinestad skulle vinna två år i rad, speciellt som vi var många nya löpare i tiomannalaget. Det var första gången jag fick springa i första laget, tidigare hade jag alltid varit med i andra laget. Men vi hade tränat seriöst i skolan och övat växlingar under gymnastikläraren Bengt Rosengårds ledning, minns Grindgärds.
Efter studentåret återvände Ulf Grindgärds flera gånger till Stafettkarnavlen som lärare för olika skolor i Kristinestad, innan han senare bytte bransch. Men minnet från segern i gatustafetten, som på den tiden kallades den mest prestigefyllda grenen i tävlingen, är svårslaget.
Flaxade som en örn
Micaela Romantschuk har deltagit i alla Stafettkarnevaler under sin skoltid, eller egentligen redan innan hon ens gick i skola. Hennes erfarenheter härstammar från två språköar, hon har gått i skola i Tammerfors och Kotka.
– Min mamma var gymnastiklärare i Tammerfors svenska samsko
la, så alla forna elever kommer säkert ihåg Yvonne ”Popo” Romantschuk. Redan när jag gick i lekskola följde jag med mamma till Ratina efter skoldagen då lagen skulle träna växlingar. Det var viktigast med just växlingarna, för ingen ville vara den som tappade pinnen på Stadion, minns Micaela.
När hon var stor nog att få delta i tävlingarna, från årskurs 3 och uppåt, har hon sprungit i alla korta stafetter, som masstafetten och olika stafetter på löpbanorna. Men att löpa var inte allt, likt alla skolor som kom lite längre ifrån var besöket på Borgbacken obligatoriskt även för Tammerforsbarnen och något som hon såg fram emot varje år.
– I vår familj var Stafettkarnevalen ett stående inslag varje vår, den var en viktig del av vårt familjeliv. Min farfar Åke Romantschuk var nämligen konferencier och läste upp alla namnen, så för mig förknippades Stafettkarnevalen med farfars röst.
Familjen Romantschuk flyttade till Kuusankoski när Micaela var 14 år, därefter gick hon i Kotka svenska samskola.
– Vi satsade ganska mycket på karnevalen i gymnasiet. Då var jag med i hejarklacken och vi sydde upp en helt ny maskot, en örndräkt. Jag fick vara örnen, som satt i ett bo som vi också byggde. Under inmarschen fick fyra starka pojkar bära örnboet där jag satt och flaxade med vingarna. Det var jätteroligt, och vår skola vann maskottävlingen det året! Det måste ha varit 1985.
Visar upp ny dans
Stafettkarnevalen är fortfarande tradition för Micaela Romantschuk, nu i arbetets tecken. Som verksamhetsledare för förbundet Hem och Skola kommer hon att vara på plats i ett tält utanför Olympiastadion och servera kaffe till föräldrar.
– Vi kommer att introducera en ny dans och vi har bjudit in Marco Bjurström som danslärare. Det är en dans som ska framföras på Hem och Skola-dagen i september, men de som är nyfikna på att lära sig dansen får en förhandsvisning på fredagen klockan 17.30, tipsar Micaela Romantschuk.
Också en källa till utanförskap
Alla forna elever har ändå inte bara positiva minnen från Stafettkarnevalen. De barn som inte var så sportiga, eller de som inte sprang så snabbt att de skulle ha platsat i något lag, upplevde ofta att förberedelserna inför Stafettkarnaveln fick för stor uppmärksamhet i skolan.
De som måste stanna kvar i skolan när resten av klassen åkte till Olympiastadion kände ofta utanförskap, skriver några tidigare skolelever till HBL.
Där har satsningen på hejarklackar varit ett bra tillägg, för via skolans hejarklack har många fler barn och ungdomar fått uppleva stämningen på Stafettkarnevalens och delta på ett sätt som inte kräver att man springer fort. ”Jag tyckte om att skriva ramsor för hejarklacken och pyssla ihop vippor av sopsäckar” skriver en elev upplevde att hen inte var en god löpare.