Ett minne från jordens inre
Memoria med Tilda Swinton har vunnit Guldpalmen i Cannes och var den överlägsta mest sedda filmen på senaste Kärlek & Anarki. Den thailändska regissören Apichatpong Weerasethakul har etablerat sig som en intressant röst inom det som kallas slow cinema.
DRAMA Memoria ★★★☆☆
Regi: Apichatpong Weerasethakul. Manus: Apitchatpong Weerasethakul. Foto: Sayombhu Mukdeeprom. I rollerna: Tilda Swinton, Elkin Díaz, Juan Pablo Urrego. Finsk text. 136 min. F7
En kvinna sover i ett mörkt rum. Plötsligt hörs en smäll. Kvinnan vaknar men kan inte hitta källan. Ljudet, som hon själv beskriver som en stor cementkula som slår mot något metalliskt i jordens inre, återkommer sporadiskt men ingen annan hör det, bara hon. Kvinnan är Jessica (Tilda Swinton), en brittisk botaniker i Colombia. Så mycket mer vet vi inte om henne, hon verkar ha förlorat sin partner nyligen och hennes syster ligger på sjukhus i Bogotá med en oklar åkomma.
För att försöka återskapa det smällande ljudet vänder sig Jessica till en ung ljudtekniker, Hernan (Juan Pablo Urrego). Han lyssnar på hennes beskrivningar och prövar olika ljud tills det blir rätt. Men följande gång Jessica besöker studion har de övriga teknikerna inte ens hört talas om Hernan. Håller Jessica på att förlora greppet om verkligheten?
Fångar och frustrerar
Den thailändska regissören Apichatpong Weerasethakul har etablerat sig som en intressant röst inom det som kallas slow cinema: filmer med långa tagningar, få klipp, ett mer minimalistiskt bildspråk och mindre traditionell narrativ struktur. Det är filmer som kan fånga men också frustrera, det är krävande att se på när inget händer utan att ge efter för impulsen att byta ställning eller kolla telefonen.
Under större delen av Memoria, hans första film på engelska, är detta dock inget problem. Tilda Swinton har en sorts eterisk utstrålning som fångar en, hon är som en vaken sömngångare, och det finns en udda ton som fascinerar. Som middagsscenen där Jessica, distraherad av den återkommande smällen, försöker navigera både menyn och sin syster med familj, genom samtal om urbefolkningar, besvärjelser och en tandläkare som kanske eller kanske inte är död. Det känns nästan som en film av Yorgos Lanthimos för en stund.
Här finns också ett djupt filosofiskt stråk, en tanke om minnet som levande genom generationer, om hur jorden också minns. Vad är vår verklighet egentligen och hur är den formad av allt som kommit före och allt som ska komma efter? Ett tunnelbygge blir en arkeologisk utgrävning, människor försvinner och dyker upp i andra skepnader, folk blir sjuka och tillfrisknar, bilalarm går på till synes utan orsak.
"Meditation över livet"
När jag hade sett Memoria första gången, på Kärlek & Anarki i höstas, skrev jag åt en vän att det är en film som slentrianmässigt kommer att kallas “en meditation över livet”. Och visst finns det något meditativt i Weerasethakuls anslag, de långsamma nästan stillastående tagningarna, hur kameran håller sig på avstånd och plockar upp ljud mer än rörelse. Det sägs att när ett sinne försämras börjar de andra kompensera, här är det just hörseln som aktiveras, inte bara gällande ljudet Jessica hör utan regnet och vinden och tystnaden.
Men med ungefär en halvtimme kvar tappar Weerasethakul sin skärpa. Det är som att filmen stannar upp, som att den fastnar. Den är inte längre målmedvetet långsam utan stillastående. Borta är den skeva tonen och känslan av inre kontemplation. I stället får vi statiska landskapsvyer och förklaringar, än diffusa, än högtravande och än något löjliga. Det hade jag klarat mig utan, jag behövde inget svar.
❞ Här finns också ett djupt filosofiskt stråk, en tanke om minnet som levande genom generationer, om hur jorden också minns.