Turkisk basardiplomati osar av turkisk peppar

Turkiets diplomatiska rävspel kring ett finländskt och svenskt Natomedlemskap osar av köpslående i basaren. Men alltsammans bottnar i president Erdoğans ekonomiska självskadebeteende, i osunda konspirationsteorier som går emot all klokskap.

Originalvarianten av Turkisk peppar, de där små, svarta karamellerna, är lakritsextrakt, salmiak och peppar – samt ett koncentrat av pulver med samma ingredienser. Godiset uppfanns av dansken Per Fjelsten år 1976 – men har en olycklig tendens att reagera med fukt och bilda hopklumpningar. Också Turkiets inrikespolitik är full med överraskningar – och hopgyttringar. Det erfar nu Finland och Sverige, då Ankara försöker utverka geopolitiska fördelar genom att sinka behandlingen av de nordiska parhästarnas Natoansökningar.

Smekmånaden blev inte lång – segeryran växlade om till nykter eftertanke då Turkiet signalerade en lång lista taktiska ultimatum som villkor för att välsigna Finlands och Sveriges Natoansökningar. Detta bör tolkas som Erdoğans öppningsbud i kohandeln.

Nato är ingen värdegemenskap, utan en kallhamrad försvarsallians, och Turkiet är dess svarta får. Landet kräver ofta att få bli struket medhårs, till församlingens irritation. Men det finns inga skäl att gå i spinn. Den här rullen brukar gå i repris med jämna mellanrum i Ankara: vare sig det gällde accepterandet av dansken Anders Fogh Rasmussen som ny generalsekreterare (Muhammedkarikatyrerna!), eller Natos försvarsplan för Polen och Baltikum (den kurdiska milisen YPG!). Nu lär vi se armbrytning, åtföljt av byråkratiska eftergifter.

I geopolitiken är det svårt att skilja mellan makthavare och matthandlare, mellan taktik och strategi, mellan det uttalade och outtalade. På kort sikt är allting transaktionellt, men vid horisonten finns genuina, ofta delade intressen. Vägen dit är kantad av nödlösningar och nödutgångar.

Turkiet vägrar ansluta sig till sanktionerna mot Kreml, eller konfiskera stormrika ryska medlöpares tillgångar. Med öppna armar välkomnar man både oligarker och vanliga ryssar som flyr den sjunkande pansarkryssaren Potemkin.

Istanbul är en knutpunkt för internationell rysk flygtrafik, och en stor importör av rysk matolja och vete. Ryska metaller försörjer den turkiska metallindustrin. Landet är alltmer beroende av sin roll som parkeringsplats för rubel. Men Turkiets ekonomiska facit förskräcker. Regeringens hokuspokus – massiv statssubventionerad kredit till en politiskt insyltad byggsektor – resulterar i vanstyre: kapitalflykt, skenande underskott och krympande valutareserv.

Det är dyrt att strunta i inflationsrisker, sparka en serie sansade centralbankschefer och finansministrar, idka svågerpolitik, och elda på ekonomin lite till. President Recep Tayyip Erdoğan är ökänd för sina säregna ekonomiska teser. I stället för nödvändiga åtstramningar har Turkiets centralbank sänkt räntan‚ och raserat den redan ursvaga liran. I april rapporterades en inflation på 70 procent, och närapå 90 procent för mat och dryck.

Hyperinflation och fallande valuta – alltså allt högre pristryck – kan få digra konsekvenser. Regeringen svarar med ytterligare trolleritrick: pristak i butiker – och indirekt för jordbruksproducenter. Medan kostnaderna för gödsel, foder och diesel mångdubblas bakbinder regeringen bönderna, som inte kan skjuta vidare kostnaderna till konsumentled. Alltså tvingas de ge avkall på produktionen. Den sannolika följden blir matbrist. ”Ät mindre då”, föreslår en parlamentsledamot från regeringspartiet.

Erdoğan gör precis tvärtom, i strid med all ekonomisk vetenskap och praktik: beskyller ”onda yttre” krafter, den ”internationella räntemaffian” – ett antisemitiskt täckord. Han har en fix idé om att bedriva ”ekonomiskt självständighetskrig” mot ”spekulanter”. Ordmagin signalerar svaghet, liksom Ankaras krokben inför finsk-svenska Natoambitioner avslöjar en desperat fasa för en sviktande folkopinion.

Som partner till ett land som Turkiet får man ofta svälja sin förtret, idka realpolitik. Idealister göre sig icke besvär. Turkiet har inte riktigt bestämt sig om man hör hemma i väst, eller i Asien – det pågår en ständig dragkamp mellan olika schatteringar. Erdoğan dras med usla opinionssiffror, och har ett förtvivlat behov av att visa sig som stark ledare. Han behöver stöd av nationalister inför nästa års presidentval – republikens hundraårsjubileum.

Hur mycket ekonomisk skada hinner Turkiets suicidala ekonomiska experiment vålla fram till 2023? För Erdoğan är ingen reträtt möjlig. Han har snöat in på gammelislamiska – iranska – konspirationsteorier där ränta – det ekonomiska fartreglaget – är en styggelse. För att avleda uppmärksamheten öppnar presidenten ytterligare fronter, nya gräl. Har han råd att förlora?