Det svenska rummet är sårbart – och måste få kosta mer

Solen skickar sneda strålar över Sockenbackaskolans gård. Det myllrar av uppsluppna barn i 7–9-årsåldern samt deras syskon och föräldrar. De vuxna står i grupper och pratar, ibland på svenska men ofta på finska. Arne Alligator öser på med sin glada musik och barnen dansar och sjunger med för full hals – på svenska.

Denna tvåspråkiga idyll är Sockenbackaskolans 100-årsjubileum till vilket jag har blivit inbjuden i egenskap av ordförande för svenska sektionen vid nämnden för fostran och utbildning i Helsingfors. Det är uppenbart att skolenheten tillsammans med det intilliggande daghemmet utgör det svenskspråkiga navet i en lokal tvåspråkig gemenskap.

Den lilla svenska skolenheten i Sockenbacka består av en klass med barn i åk 1-2 och är en del av Hoplaxskolan. Enheten är nu hotad av nedläggning och ärendet ska behandlas av svenska sektionen den 7 juni. Om skolnedläggningen blir verklighet fördelas skoleleverna på Hoplaxskolans tre andra enheter (Kårböle, Munksnäs och Haga) vilket skulle ge framtida elever en enhetligare lärstig, pedagogiska fördelar, men också en betydligt längre skolväg för många.

Som det första argumentet för skolstängningen uppges sjunkande elevantal på området. Ett vägande argument, kan man kanske tycka vid första anblicken – men prognoser för invånarantal ska nog inte tillmätas alltför stor betydelse. Särskilt när det gäller prognoser för antalet barn på ett visst område längre fram i tiden blir estimaten osäkra eftersom de gäller barn som inte ens är födda då prognosen görs. På svenskt håll står och faller invånarsiffrorna och invånartrenderna dessutom med tillgången till svenskspråkig service på området, och ytterligare osäkerhet infinner sig då man försöker beräkna i hur hög grad finskregistrerade familjer kommer att ansöka om svensk plats.

Det andra argumentet för skolstängningen är det faktum att den 100 år gamla skolbyggnaden är i behov av en omfattande renovering, och att hyran efter en renovering bedöms stiga ordentligt. Staden har inte hittills presenterat någon utredning över hur mycket renoveringarna av lokalen skulle kosta, utan sammanfattar bara att renoveringen skulle bli dyr och hyreskostnaderna stiga. Det stämmer säkert, men efter att stadens interna hyresprinciper genomgick en förändring hösten 2021 finns det inte någon klarhet kring hur hög hyran egentligen skulle bli.

Också det intilliggande Daghemmet Sockenstugans utrymmen bedöms vara i dåligt skick och i behov av renovering. För att undvika höjda hyror som följer på renoveringskostnader har staden reserverat plats för daghemsbarnen samt 26 helt nya svenskspråkiga platser i lokaler som kommer att byggas på Sockenbacka industriområde cirka tre kilometer söderut. Servicen för de familjer som är bosatta i områden runt Daghemmet Sockenstugan (med för närvarande 37 barn) skulle således nedprioriteras till förmån för ett estimerat kommande behov på industriområdet (26 barn).

Nya kostnadseffektiva utrymmen och nya svenskspråkiga daghemsplatser är såklart precis vad en växande stad behöver – men enligt tjänstemännen är man tvungen att lägga ned Daghemmet Sockenstugan för att kunna påvisa behov av de svenskspråkiga platserna i det kommande daghemmet. Utan daghemmet finns det ingen anledning att tro att skolenhetens underlag skulle vara tillräckligt i framtiden. ”Priset” för de nya daghemsplatserna är således att totalförstöra det välfungerande svenskspråkiga rum som Sockenbackas skolenhet och daghem tillsammans utgör.

Krasst uttryckt: Att stänga ner verksamheten i både skolenheten och daghemmet medför att prioriteringar såsom svenska rum, svenskspråkig närskola och närdaghem samt social hållbarhet skulle få ge vika för en inte helt säkerställd ökad kostnadseffektivitet.

Min egen uppfattning om svenska miljöer i Helsingfors är att de är väldigt sköra. Det går inte att rycka upp dem med rötterna, plantera dem på ett nytt ställe och sedan anta att de ska börja blomstra. Barnfamiljernas vardag är ofta väldigt tungrodd, och praktiska hinder såsom en hopplös vardagslogistik kan lätt leda till att man flyttar bort eller byter till finskspråkig närservice.

Det svenska rummet är sårbart och tvåspråkigheten är en viktig politisk fråga för Helsingfors. Det säger sig självt att stadens tjänstemän behöver hålla kostnadseffektivitet högt på prioriteringslistan, men vi beslutsfattare bör kunna se längre än så. Vi behöver förstå de långtgående konsekvenserna av beslut som gäller svenskspråkig service.

En levande tvåspråkighet kräver satsning på svenska rum.

stadsfullmäktigeledamot (SFP), medlem i nämnden för fostran och utbildning och ordförande för dess svenska sektion, stadens representant i styrelsen för Svenska Framtidsskolan i Helsingforsregionen AB (Prakticum), ordförande, Förbundet Hem och skola i Finland, Helsingfors