Putin söker FN-stöd i Afrika
Sedan Ryssland först gick in i Ukraina 2014 – och utsattes för omvärldens sanktioner – har den ryska närvaron i Afrika exploderat.
Ryska legosoldater finns i dag i ett 20-tal afrikanska länder, där de hjälper regimer slå ned motstånd i utbyte mot diplomatisk lojalitet och lukrativa gruvtillstånd.
En global dragkamp utspelar sig återigen om Afrika.
I takt med att kontinenten får en viktigare roll på den internationella scenen, med sin naturresursrikedom, unga befolkning och växande medelklass blickar andra aktörer än de gamla kolonialmakterna ditåt.
Storbritannien och Frankrike har fått konkurrens från främst Kina, men även Ryssland som gick in i en ny charmoffensiv när president Vladimir Putin återkom till presidentposten 2012.
Enligt Jakob Hedenskog, analytiker och Rysslandskännare vid Utrikespolitiska institutet (UI) i Sverige, bör allt Ryssland gör i internationellt hänseende ses utifrån ett stormaktstänk.
– Ryssland vill utmana USA och västmakterna på olika arenor. Det spelar ingen roll om det är i Ukraina och Europa, Syrien och Mellanöstern eller i Afrika, säger han.
Sovjetisk grogrund
Efter att Ryssland straffades med sanktioner till följd av den olagliga annekteringen av Krimhalvön 2014 trappades försöken att hitta nya marknader upp ytterligare.
Strategin kulminerade med ett rysk-afrikanskt toppmöte i Sotji 2019. I höst ska ett sådant hållas igen, den här gången i S:t Petersburg. Många länder som Ryssland nu försöker smörja hade en nära relation till Sovjetunionen. Fram till nyligen hade en stor del av den politiska eliten i flera afrikanska stater till och med utbildats i Sovjetunionen.
– Det finns redan en grund att bygga på för Ryssland. Man spelar på att Ryssland inte var en kolonialmakt i Afrika, att Sovjetunionen stödde antikoloniala rörelser och hade ”socialistiska broderländer”, säger Hedenskog.
Efter Sovjetunionens fall tynade det ryska engagemanget på den afrikanska kontinenten i stort sett bort. Men på senare år har Ryssland plockat upp bollen igen.
Många afrikanska länder är rika på naturresurser, men samtidigt fattiga och instabila. Ryssland utnyttjar enligt Hedenskog dessa länders svagheter och interna motsättningar.
I motsats till västländer ställer Ryssland inga krav på att länderna ska styras demokratiskt eller följa mänskliga rättigheter. I stället hjälper man – ofta med privata militära styrkor som till exempel den ökända Wagnergruppen – diktatorer och auktoritära ledare att bekämpa både terrorister och demokratiskt sinnade oppositionsgrupper.
– Det gör man förstås för att vinna inflytande bland det styrande politiska skiktet, säger Priyal Singh, forskare knuten till den afrikanska tankesmedjan Institute for Security Studies (ISS), med bas i Sydafrika.
Tillgång till gruvor
Ryska privata militärstyrkor beräknas de senaste åren ha varit närvarande i ett tiotal länder tvärsöver kontinenten. Grupperna fungerar som en inofficiell förlängd arm för Kreml och ett slags specialförband för den ryska militärens underrättelseverksamhet, även om deras blotta existens förnekas av Ryssland.
Enligt Singh innebär den ryska militära närvaron ökad stabilitet för ländernas nuvarande styren.
Förutom ryskt inflytande bland de afrikanska ledarna finns även mer direkta vinster att göra. Bolag knutna till oligarken Jevgenij Prigozjin, som sägs vara den ökända Wagnergruppens främsta finansiär med nära band till Putin, har till exempel fått tillåtelse att bryta guld och diamanter i gruvor i Sudan och Centralafrikanska republiken, enligt västerländska underrättelser.
Ryska staten har också varit engagerad i mineral- och energiutvinningsprojekt i en rad afrikanska länder. En lång rad militära samarbetsavtal om allt från vapenhandel till gemensamma övningar och ”militärtekniska samarbeten” har även slutits med över 30 länder.
Afrikas handel med Ryssland är relativt liten jämfört med den med aktörer som Kina och EU. Men det finns ett fält där Ryssland dominerar: vapen. Nästan hälften (49 procent) av kontinentens vapenimport mellan 2015 och 2019 kom från Ryssland, enligt det internationella fredsforskningsinstitutet Sipri.
Påverkar FN-omröstningar
Den ryska charmoffensiven sedan 2010-talet har redan fått realpolitisk utväxling.
När FN:s generalförsamling den 2 mars i år röstade om en resolution som fördömde Ryssland för landets krig mot Ukraina röstade endast 28 av Afrikas 54 stater för resolutionen, vilket kan tyckas uppseendeväckande i ljuset av västmakternas enighet i fördömandet av den ryska invasionen.
Månaden därpå var dissonansen med västvärlden ännu tydligare. När generalförsamlingen i april röstade om att utesluta Ryssland ur FN:s människorättsråd med anledning av kriget och potentiella krigsbrott röstade nio afrikanska länder till förmån för Ryssland. 24 lade ned sin röst, och 11 afrikanska stater var frånvarande.
– Afrika har ju 54 medlemsländer som Ryssland försöker bearbeta, tre platser i säkerhetsrådet är vigda åt Afrika. Det är viktigt för Ryssland att få deras stöd i sin konflikt med västvärlden, säger Jakob Hedenskog.