Fångteaterns uttryck går rakt in i hjärterötterna
Porttiteatteris föreställning om familjen med flamenco som uttrycksmedel får fart på Tove Djupsjöbackas tårflöde.
”Familjen är som hungern. Alltid
närvarande.”
Tonen i föreställningen La Familia fångar mig direkt. Familjen är det finaste vi har, och ibland det värsta. I det här sammanhanget ofta det senare.
Jag befinner mig på Dansens hus, på en föreställning som skapats i samarbete mellan Compañía Kaari & Roni Martin och Porttiteatteri, som består av frigivna fångar och fångar på väg att friges. Medlemmarna i teatergruppen står själva för texterna i föreställningen och de får sällskap på scen av spanska flamencomusiker i lyxklass.
”Jag ligger på betongsängen och drömmer”.
Trots att skådespelarna har en brottslig bakgrund frossar ingen i detta. Ingen viker ut sig om vad de dömts för, varför de hamnat i fängelse. De skådar framåt, samtidigt som de gräver sig bakåt och inåt.
En kvinna med karisma som en rockstjärna stampar skarpt i golvet och meddelar brutalt rakt på sak: ”Saker jag fick med mig i modersmjölken. Total skam. Brist på närvaro. Missbruksproblem.”
Mitt tårflöde sätts i gång på allvar av mannen som serverar en glimt ur barndomen – hur han gömde sig under bordet och vad han kände då: ursinne och hat, ”mot pappa och hans hand som skadar”.
Idén att kombinera Porttiteatteris synnerligen direkta uttryck och råstarka scenutstrålning med flamenco är genial. Trots att många då de tänker på flamenco ser framför sig en schablonartad dansösgestalt med fladdrande kjolar och klapprande klackar finns det ett oerhört djup i flamencon som konstform, speciellt i sången. I flamencons uttrycksvärld har även glädjen ofta ett stänk av svart i sig. Sorg och bekymmer är aldrig långt borta.
Flamencolyriken är oftast lika rakt på sak som fångarnas texter i föreställningen. ”Jag borstar mitt tandkött tills det blöder”, låter det i La Familia. I flamencon till exempel ”Min mamma har dött. Jag har inte längre någon mamma.”
Flamencosång är uppbyggd i enskilda, nästan aforismartade verser som kan kombineras fritt och bygga upp en helhet av önskad längd, tre minuter, en halv timme, en hel natts jamsession. Oftast väljer sångarna texter som förts vidare via muntlig tradition, men man kan också låna in en poet eller skriva egna.
Fångenskap som tema är också närvarande i flamencolyriken. Då jag föreläser om flamencosång blir det ofta diskussion kring om man kan sjunga vilka texter som helst. Ett exempel jag ofta använder är just en kärnfull vers om fångenskap:
Veinticinco calabozos tiene la carcel de Utrera / veinticuatro llevo andados / el más oscuro me queda.
”Fängelset i Utrera har tjugofem celler./ I tjugofyra av dem har jag suttit / den allra mörkaste väntar mig.”
En flamencosångare
väljer oftast själv sina texter och kan därmed plocka in tematik hen själv kan relatera till på djupet. Givetvis kan man sjunga om fängelset i Utrera utan att själv ha suttit i dess celler. Huvudsaken är att man kan relatera till det, och kan man inte det väljer man något som har närmare koppling till de egna känsloådrorna. Olycklig kärlek är ett ständigt närvarande tema, som flamencosångare i alla tidsepoker har kunnat relatera till.
Ya se apaga, ya se enciende / ya me quiere , ya me olvida / tu querer nadie lo entiende.
”Den slocknar, den tänds / Du älskar mig, du glömmer mig / Ingen
förstår sig på din kärlek.”
Personligen känner jag mig inte helt bekväm med att sjunga just fängelseversen, men var och en väljer själv. På en av mina föreläsningar sträckte en i publiken upp handen och berättade hur fängelseversen träffat just henne: ”det kanske handlar om ett känslomässigt fängelse, att vara fången i sina känslor.”
Versen om fängelset i Utrera andas 1800-tal, men kärnan i dagens fängelseliv och i att berövas sin frihet är säkert densamma. I flamencons hemtrakter i Spanien är droger i dag en vanlig orsak till att hamna i fängelse, något som knappast var det dominerande brottet för ett par hundra år sedan. Vid flera tillfällen har man i spanska fängelser också ordnat flamencosångtävlingar för internerna (Concurso penitenciario de cante flamenco).
Att kräva autenticitet för att kunna tolka ett visst innehåll är förstås en omöjlighet. Det en professionell konstnär framför på scen behöver inte vara självupplevt för att kunna förses med stark känsloladdning. Eller som flamencosångaren David Lagos uttryckte det vid en sångkurs: ”Min mamma behöver inte ha dött för att jag ska kunna sjunga om det. Om min mamma verkligen hade dött skulle jag definitivt bege mig någon annanstans än till en scen för att sjunga om det.”
Medlemmarna i Porttiteatteri träffar mig ändå rakt i mellangärdet med sitt uttryck, med texter som talar i första person singularis och kommer direkt ur verkliga livet. Men det som sker på scen vittnar också om stor konstnärlig talang, som i många fall säkert inte kommit till sin rätt förrän i detta sammanhang.
Flera av de
medverkande är musikaliska, sjunger och spelar och klappar rytmer. Killen som närmast påminner mig om en tjur då han rör sig i förhållande till de andra, som eggar och hetsar, har en tydlig kroppslig talang. Karln som brölar ut sin monolog (”Familjen är en välsignelse och en mina”) kryddad med svordomar och däremellan dansar loss har karisma för tre. I programbladet uppträder de endast med förnamn och vi får inte veta vem som heter vad.
Flamencon tycks fungera som en bra kanal för de medverkande att kanalisera sin kraft och det de vill berätta, och uttryckligen genom dess stänk av svart snarare än någon stereotyp volangyta. La Familia blir en verkligt minnesvärd föreställning – jag hoppas på fler föreställningar så att så många som möjligt kunde få uppleva detta.
Det är aldrig för sent att börja utvinna konst ur människans ådror, och Porttiteatteris konstnärliga ledare Tuija Minkkinen och Sanna Salmenkallio tycks göra ett strålande jobb med sitt gäng. Här agerar alla som ett kollektiv, på scenen är de fria att uttrycka sig, sida vid sida med likasinnade. Som en av dem vrålar ut mot publiken: ”Jag har förlorat många familjer. Jag har varit oförmögen till anknytning. Så här är min familj, den jag valt själv.”
Porttiteatteris film Metsä minussa om medlemmarnas förhållande till naturen har premiär på Kino Regina i Ode måndag 23.5 kl. 17.
På Porttiteatteris webbplats kan man lyssna på hörspelsalbumet Valotusaika, ett samarbete med studerande vid Sibelius-Akademin som aldrig nådde scenen som planerat på grund av coronapandemin. Föreställningen La Familia är finskspråkig, både citaten och flamencoverserna har översatts av skribenten.