Han kan trafiken genom cellväggen
Boken om och av Kai Simons ger en unik insyn i forskarvärlden. Läsaren får visserligen skärpa sig ibland, för framställningen är associationsrik och forskning i cellmembraner är inte det enklaste att förstå. Men Simons entusiasm är medryckande.
En värld som få har inblick i beskriver Kai Simons färgstarkt och personligt i självbiografin ”Forskningens olidliga lätthet”. Samtidigt är det en berättelse om hur forskning i något så minimalt som cellmembraner lett till multinationella uppdrag som påverkat europeisk cellforskning och till slut resulterat i ett helt nytt toppforskningscenter i Dresden.
Men i Åggelby Svenska Samskola i Helsingfors, skriver han, var han en osäker medelmåtta. Avgörande för självförtroendet blev den gemenskap som han upplevde först som ordförande i skolans idrottsförening och sedan i konventet.
Kai Simons passion har varit att förstå hur virus tar sig in i celler och hur nyproducerade viruspartiklar tar sig ut. Hans team har använt det enkla Semliki Forest-viruset för att lista ut hur trafiken genom cellväggen går till och hur virus åker snålskjuts på värdcellens maskineri.
Om vi kunde simma omkring i cellens inre och betrakta strukturerna som uppstår och försvinner, förklarar han, skulle det vara ett skådespel utan like. Cellen är fylld av rum där olika kemiska processer sker. Han kan inte låta bli att förundras över naturens enorma plasticitet.
Toppforskare
Kai Simons ville först bli kärnfysiker som fadern, men professor Lennart Simons avrådde honom med orden ”Kai, jag tror inte att du duger till fysiker”. I stället föreslog han medicin och år 1964 doktorerade Kai sedan vid medicinska fakulteten vid Helsingfors universitet. Då hade han studerat mekanismer som reglerar hur vitamin B12 upptas i blodet, men hans karriär tog fart efter en forskningsperiod vid legendariska Laboratory of Molecular Biology i Cambridge, ett labb där tretton nobelpristagare hade gjort epokgörande upptäckter. Själv talade han om serumproteiner den dag då laboratoriechefen rättframt undrade om Kai inte hade något intressantare i bakfickan.
Det hade han faktiskt. Nyligen hade han talat med Leevi Kääriäinen som arbetade med Semliki Forest-viruset, och när det tränger ut ur en värdcell får det ett slags membranmantel. Simons hade tänkt att det höljet är betydligt enklare uppbyggt än cellens egna membraner, så därför borde det kunna fungera som en förenklad membranmodell och membraner hade han redan nosat på.
När han på allvar slog in på det spåret blev han inte bara en flitigt citerad, internationell toppforskare utan också administratör och påverkare. Kai Simons har aldrig gillat att vetenskapsmän isolerar sig. Om armbågande ersattes med samverkan skulle resultatet inte bara bli ökad effektivitet och trivsel utan också ökad attraktionskraft för forskaryrket, anser han.
Laboratorium i CERN-klass
Redan som ung forskningsgruppsledare vid Haartman-institutet införde han sina principer. Där inleddes också ett livslångt samarbete med två av hans första doktorander, Ari Helenius och Henrik Garoff, båda med tiden legendariska forskare även de.
”I hela mitt forskarliv har jag aldrig upplevt så skärpta diskussioner som där”, skriver Simons i boken. ”Vi tog ingenting för givet och ingen behövde skämmas för sin okunskap. Vi kände oss som pionjärer.”
En dag fick Kai Simons överraskande en inbjudan. I Heidelberg höll man på att grunda ett nytt europeiskt laboratorium för molekylärbiologi, EMBL och sökte gruppledare. Simons fick småningom ett treårigt kontrakt. Det upplevde han som ett rent under, för Finland hörde inte ens till finansiärerna. Dessutom kunde han ta med sig kompanjonerna Helenius och Garoff.
Målsättningen med laboratoriet var ambitiös. Inom molekylärbiologin skulle det få utrustning av samma klass som kärnfysiken hade i CERN i Genève. Handlingskraftig som Simons var började han genast engagera sig för EMBL:s uppbyggnad. Han skrev till exempel – utan att informera sin chef – till kända forskare som han träffat på konferenser och förhörde sig om briljanta unga förmågor som kunde tänkas bli gruppledare.
Dresden följande
Laboratoriet stod klart 1978 och där blev Simons sedan kvar till år 2000 som chef för det cellbiologiska programmet. Att han då lämnade Heidelberg berodde på att han hade engagerats för ett ännu större projekt, att grunda ett helt nytt Max Planckinstitut för molekylär cellbiologi och genetik i Dresden.
Hur han rodde det projektet i hamn är festlig läsning. Det handlade till att börja med om att driva igenom ett nybygge för 400 personer. För det lyckades han engagera de välrenommerade finska arkitekterna Mikko Heikkinen och Markku Komonen. Men framför allt gällde det att locka toppforskare till en tidigare östtysk stad som dittills inte haft någon molekylärbiologi alls.
Det lyckades över förväntan. År 2006 valdes Dresden till vetenskapernas stad i Tyskland och institutet fick excellensstatus. Själv var Kai Simons en av centrets fem direktörer till pensioneringen år 2006 och fick se många av sina visioner förverkligade.
Bokens främsta förtjänst är att den ger unik i insyn i forskarvärlden. Läsaren får visserligen skärpa sig ibland, för framställningen är associationsrik och forskning i cellmembraner är inte det enklaste att förstå. Men Simons entusiasm är medryckande och hans karriär är en framgångshistoria väl värd en bok. Efter en flera år lång pandemi är det också hälsosamt att påminnas om vilket enormt arbete det är att komma underfund med hur virus ockuperar celler.