Varför utnyttjar Jalonen inte sina stjärnors fulla potential?

Lejonen är på väg mot segern i gruppspelet i hemma-VM. Enda plumpen i protokollet hittills är strafförlusten mot Sverige.

Ändå finns det ett par saker som förundrar i lejonens spel i VM.

Det kanske största frågetecknet hittills har varit landslagstränare Jukka Jalonens envishet att använda Mikael Granlund som ytter i turneringen.

Missförstå mig inte. Granlund har varit fantastisk och han är den klart bästa anfallaren i det finländska laget hittills. Men han kunde vara ännu bättre.

Granlund hör till den absoluta centereliten i NHL. Då ska han också ha den rollen i ett VM där nivån på spelarna och spelet inte är i närheten av den vardag han är van vid i Nashville.

Granlunds bästa kunnande kommer fram i hans spel som center då han får vara med och bestämma rytmen i spelet, leda anfallet från mitten och ha ett större ansvar defensivt. Det är i den rollen han stod för 64 poäng i NHL den här säsongen. Det är också i den rollen han borde leda lejonen i VM i Tammerfors.

I synnerhet som det finns beställning på bättre centerspel i lejontruppen. Juho Lammikko som leder tredjekedjan har inte spelat på den nivå som krävs för den rollen.

Men Granlund är inte den enda spelaren som fått finna sig i en betydligt mer blygsam roll än han är van vid trots att han spelare i ett lag med sämre medspelare än han är van vid.

Samma kan sägas om Miro Heiskanen.

I Heiskanens fall kan förklaringen vara att han bara varit i landet några dagar och fortfarande lider av jetlag.

I fortsättningen av turneringen finns det inga som helst vettiga orsaker att ha Heiskanen att spela kring 20 minuter per match – något han inte gjort på hela säsongen i NHL.

I matchen mot Österrike spelade Heiskanen visserligen klart mest i laget. Hans 21.17 är nästa fyra minuter mer än Mikko Lehtonen som spelade näst mest av backarna.

Medan samtliga lag i NHL kör med sex backar väljer Jalonen att ha fyra backpar och åtta backar i laguppställningen. Dessutom matchas backarna rätt jämnt av Jalonen medan backarna i topparen i NHL spelar upp till 30 minuter per match.

Men det kanske mest ofattbara är att Heiskanen inte platsar i lejonens första powerplayformation. Mikko Lehtonen prenumererar på den enda backplatsen där medan Heiskanen får nöja sig med att vara i den andra formationen.

Då kan det lätt gå så att den första formationen snurrar spelat i 1.20, sedan åker pucken ur offensiv zon, spelarna byter och Heiskanen får spela 30 sekunder i anfallszon i powerplay. Under lejonens andra powerplay mot Österrike rörde Heiskanen pucken i anfallszonen första och enda gången då 13 sekunder återstod av utvisningen.

Hur det kan vara bästa tänkbara sätt att utnyttja Heiskanens specialkunnande – som är på en helt annan nivå än någon annan i laget – är svårt att förstå.

Heiskanen kan och kanske till och med ska spela hela utvisningen. Låt Lehtonen och Sami Vatanen ta strötiden som blir över.

Granlund och Heiskanen är lejonens största stjärnor och bästa spelare. De besitter sådant specialkunnande som inte finns hos andra spelare och de är vana att ha stora roller och stort ansvar i sina respektive klubblag.

Granlund får för tillfället inte ens mest speltid av anfallarna i laget.

Just nu är används de på sparlåga. Och då blir resultatet inte heller det bästa.