Oförtjänt bortglömde Moses Pergament i välkomponerad porträttkonsert
Helsingforspojken Moses Pergaments tonsättarbana var törnbeströdd på grund av den antisemitism han ofta mötte. Men han var en habil kompositör och Helsingfors Kammarorkester porträttkonsert var en händelse utöver det vanliga.
❞
Moses Pergament var en stor Wagnerbeundrare och drömde om att bli ”judarnas Wagner”, som han själv formulerade sig.
Judarnas Wagner. Moses Pergaments porträttkonsert. Martin Malmgren, piano, Tuuli Lindeberg, sopran, Sebastian Silén, AnnaMaria Huohvanainen, Andrew Wen Hao Ng, Gloria Ilves, violin, Vadim Grumeza, altviolin, Laura Martin, Barbara Mussafia-Bugnot, cello, Iryna Gorkun-Silén, flöjt. Riddarhuset 23.5.
Moses Pergament (1893-1977) var en stor Wagnerbeundrare och drömde om att bli ”judarnas Wagner”, som han själv formulerade sig. Någon sådan blev han som bekant inte, även om han skrev tre i dag mer eller mindre bortglömda operor. En utomordentligt habil tonsättare blev han däremot, vars än i dag rådande offsideposition i ett Sverige där han verkade i sex decennier känns djupt orättvis. Helsingforspojken Pergament –
Simon Parmets bror och Erna Tauros farbror – kom till sitt nya hemland 1916 och skapade sig en karriär som bland annat tongivande musikkritiker, skriftställare och körledare. Tonsättarbanan var dock törnbeströdd av djupt rotade antisemitiska fördomar, med Kurt
Atterberg och Wilhelm Peterson Berger som huvudagitatorer. Inget nytt under solen dock. Redan i samband med Pergaments första kompositionskonsert i Helsingfors 1914 – en publiksuccé och kritikerframgång – röjer Sibelius dagboksanteckningar en konstnärligt ogin och ohöljt antisemitisk attityd, samtidigt som frågan som osökt inställer sig är om det ändå hade varit klokare att bygga karriären i hemlandet.
Sång på fem språk
När den oförtröttlige idékläckaren och organisatören Martin Malmgren, tillsammans med sina vänner i Helsingfors Kammarorkester, nu ordnade en porträttkonsert i Pergaments hemstad var det sannolikt den första efter debuten för 108 år sedan. En händelse snäppet utöver det vanliga, med andra ord, där publiken fick sig serverat ett relativt välkomponerat tvärsnitt av hans produktion.
Det var inte mindre än 66 år som skilde det äldsta och yngsta verket åt. Redan i den vid 16 års ålder skrivna sången till en text på jiddisch, A klap hot gegeben der wint, låter han ana ett grepp och en vision utöver det sedvanliga. De uttrycksfulla romanserna gick även som en röd tråd genom helheten och Tuuli Lindberg fick imponera med sitt ypperliga uttal även på svenska, tyska, franska och italienska.
I den tacksamt avfattade violinsonaten (1918-20) – Pergament var själv en driven violinist – fick
Sebastian Silén spela ut ett föredömligt brett känslomässigt register inom ramen för ett stilistiskt rätt svårdefinierbart tonspråk, där
Erkki Melartin föll mig i hågen mer än en gång. De två satserna ur
Duon för violin och cello belyste i sin tur upphovsmannens mer elegiskt introverta sida.
Fascinerande miniatyrer
Pergament var, liksom Melartin, en boren eklektiker som mestadels framgångsrikt syntetiserade intryck från skilda håll. Det avgörande steget in i modernismen tog han aldrig, men ett harmoniskt mer djärvt elaborerat tonspråk får med åren en alltmer framträdande position och estetiken kan fluktuera avsevärt även inom ramen för ett och samma verk.
Med åren tycks även en viss fäbless för ett aforistiskt komprimerat uttryck göra sig gällande, vilket tydligt illustrerades av den sju minuter långa flöjtsonaten (1966/68) – finfint tolkad av Iryna
Gorkun-Silén och Martin Malmgren, som låg i för två kvällen igenom – samt den sena, blott fem minuter långa fjärde stråkkvartetten (1975). I sig fascinerande miniatyrer, som kanske ändå inte kändes formmässigt helt fullgångna.
Fantasia differente för cello och stråknonett (1970) utgick på grund av sjukdomsfall, men konserten fungerade ändå som en viktig påminnelse om ett oförtjänt förbisett konstnärskap. En speciell plats på programmet hade onekligen sången Vårnatt i Ajalon ur den magnifika körsymfonin Den judiska sången. Verket finns inspelat på skiva och borde å det snaraste få sin Finlandspremiär. Varför inte nästa år, som guldkant på Moses Pergaments 130-årsjubileum?