Boet töms på liv
”Du måste förstå att jag inte är liten längre”, säger vår minsting. Hon är redan 14 och har nu bestämt sig för att rensa ut alla pinsamma barnböcker, förlegade prylar, och barnsliga möbler som inte fyller måttet.
Jag tittar längtansfullt på alla grejer som tornar upp sig i tamburen, men väljer att hålla klaffen. Vi för de kasserade grejerna till loppmarknaden och är glada över att dyrgriparna får ett nytt liv i ett annat hem någon annanstans.
Vår 20-åriga dotter pluggar vid Åbo Akademi och husets nybakade student planerar redan sin flytt till ett eget bo. Livet tar en ny vändning.
Till vår stora förvåning lyckas vi locka hela familjen på en resa under vintern, men i övrigt springer vi i våra egna fållor. Min idealiserade bild av storfamiljen som församlas vid ett långbord och höjer en bägare enligt spanskt snitt ter sig som ett gulnat och blekt polaroidfoto.
Jag funderar i mitt stilla sinne när vår minsting tappar intresset för kortspel med farsgubben, men håller den förflugna tanken för mig själv. Tills nu då. Vår äldsta dotter har en hotline för sin lillasyster. Telefontjänsten fungerar som en verbal livlina då föräldrarna är ”störande” eller jobbiga i största allmänhet. Ibland kommer förmanande Whatsapp-meddelanden från Åbo när vår uppfostran inte faller vår avkomma på läppen.
En bekant berättar om sin dotters irritationsmoment. ”Jag lär till och med sitta på fel sätt i soffan med alltför rak rygg”, säger han med ett skratt.
"De barn som har starka emotionella band till sina föräldrar måste använda extra mycket energi för att slita sig loss och bli självständiga”, säger en familjeterapeut.
Jag kurerar mig med att läsa rikssvenska sajter som bekräftar mitt själsliga landskap. ”De med tomt bo-syndrom upplever vanligtvis negativa tankar och känslor, såsom osäkerhet, sorg och nostalgi”, upplyser webbsidan ”Utforska sinnet”. På riktigt.
”Det känns smärtsamt att de lämnar boet, men det är livets gång”, säger frun uppmuntrande. Jag känner mig som en gråtmild och vek farbror utan grepp om verkligheten medan resten av familjen koncentrerar sig på futurum och livets manuskript.
Sedan slår kriget till i Ukraina. Mitt fokus förflyttas till mina flyende ukrainska vänner och tidigare kolleger. Vem bryr sig om tomt bo-syndrom då det finns riktiga problem att ta ställning till.
En vacker helg i maj åker jag till Hapsal för att uppleva den estniska våren. Den skira grönskan, gullvivorna, kabblekorna och blåstjärnorna är som balsam för själen. Vid hamnen i Rus blåser friska och kalla vindar. Ute på fjärden syns skum på vågtopparna.
Jag träffar en vital 93-årig estlandssvensk kvinna som berättar att hon som 13-åring flyttade från sitt hem på Ormsö till Hapsal för att kunna gå de övre klasserna i den lokala svenska skolan. Hon inackorderades i en estniskspråkig familj där hon fick lov att övervinna språkmuren.
Min mor hade liknande erfarenheter i samma ålder. Flyttlasset gick från Tennäs by till Malmen i Pargas där hon bodde som inackorderad när hon gick i mellanskolan. Det kan inte ha varit lätt att rå sig själv och leka vuxen som 13-åring. Att pröva sina egna vingar är en omtumlande känsla.
❞ Jag känner mig som en gråtmild och vek farbror utan grepp om verkligheten medan resten av familjen koncentrerar sig på futurum och livets manuskript.