Ryssland med svenska diplomatögon
Johan Molanders funderingar över den ryska identiteten och statsidén är inte uppmuntrande: Det är önsketänkande att Ryssland skulle kunna inlemmas i den västliga kulturkretsen.
FACKLITTERATUR
Johan Molander: Diplomatens sista depesch. Reflektioner från ett liv i rikets tjänst. Bokförlaget Langenskiöld, 2022.
av den korrekta, lojala och försiktiga svenska statstjänstemannen är en del av min generations Sverigebild. Kanhända motsvarar den inte längre verkligheten när förvaltningen blivit folkligare genom duande, slipslöshet och transparens.
När ambassadör Johan Molander i sina memoarer tar bladet från munnen och presenterar sin syn på svensk utrikespolitik och förvaltning är det därför uppfriskande. Han bekänner sig till den traditionella tjänstemannamoralens dygder och bekräftar att det finns anledning till min inledande misstanke.
Johan Molander sällar sig med boken ”Diplomatens sista depesch” till raden av tidigare svenska Helsingforsambassadörer som publicerat intressanta tillbakablickar på sina liv och gärningar. Tidigt ute var Ingemar Hägglöf och från senare år bör Örjan Berner och Anders Lidén nämnas. Även om stationeringsorten Helsingfors inte är det centrala temat hos dem, är minnesbilderna från Finland alltid intressanta för en läsare på denna sida av Bottenhavet.
Beständighet
Det politiska och kulturella Helsingfors minns med säkerhet den jovialiska och lättillgängliga excellensen Molander. Inte minst hans inhopp som landstrykaren i Svenska Teaterns uppsättning av Tjechovs Körsbärsträdgården var bejublat och bidrog till att bekantgöra honom utanför de snäva kretsar inom vilka diplomater vanligen rör sig.
Själv minns ambassadören episoden med förtjusning då han kunde vårda en familjetradition: Hans farfars far Harald Molander var chef för Svenska Teatern från 1886 till 1893.
Återigen slås jag av beständigheten i den svenska ämbetsmannatraditionen. Johan Molanders väg till höga samhällspositioner är en god illustration: Familjebakgrund, breda kontaktytor och språkstudier, inte minst på Försvarets tolkskola. Denna tolkskola där den unga elitens gossar lärde sig ryska kan närmast jämföras med franska ENA, i Finland eventuellt med reservofficersskolan i Fredrikshamn. Tolkskolan är borta och ENA hotat, men inte RUK. Dessa institutioner har skapat varaktiga nätverk, många karriärer till fromma.
Undfallenhet
För Molanders del blev det Ryssland för hela slanten, både tolkskolan och ryska familjeband hjälpte till. En tidig sejour i Moskva på 1970-talet lade grunden för ett livslångt intresse för det ryska. Där bekantade han sig med dissidenterna och avantgardisterna, under chefskap av ett av de stora namnen inom svensk diplomati, Gunnar Jarring. Jarring var egentligen docent i turkiska språk men hade varit både FN- och USAambassadör samt FN-medlare. Han företrädde en försiktig och lyhörd linje i förhållande till Sovjetunionen: Denna undfallenhet ”löper som en föga hedrande linje genom den svenska utrikesförvaltningen under en lång tid”, skriver Molander och tillägger att reflexer härav finns kvar. Detta liknar nära nog finländsk självkritik!
Molander vidgar cirkeln till att omfatta Östen Undéns långa tid som utrikesminister, han som betecknades som ”blåögd, rosenröd och världsfrånvarande”. Av Jarring fick Molander uppmaningen att i sina rapporter inte ta med några omdömen om värdlandet!
Svenska floskler
Till det nya Ryssland återvänder Molander som ambassadör 2004 och ger uttryck för både chock och förtjusning över förändringarna. Hans funderingar över den ryska identiteten och statsidén är inte uppmuntrande: Det är önsketänkande att Ryssland skulle kunna inlemmas i den västliga kulturkretsen. Felsynen beror på våra ensidiga kontakter med den västorienterade ryska eliten, zapadnikerna.
Därtill kommer det förlorade imperiets fantomsmärtor, begreppet "russkij mir" och synen på "det nära utlandet". Rätten att beskydda ryssar var de än bor i kombination med tankefiguren att allting som en gång varit ryskt, förblir ryskt, lever vidare. Även om boken är skriven före den 24 februari i år, förutser författaren i allt väsentligt händelseutvecklingen. Ryssland ifrågasätter grannstaters suveränitet och vill bryta 1990-talets europeiska säkerhetsordning. Putin skrev i juni 2021 att den ukrainska staten i själva verket är ett västligt anti-ryskt projekt, påpekar Molander.
Beträffande svensk Rysslandspolitik är emeritus-ambassadören skoningslös. Han nagelfar ett dokument kallat ”Strategi för Sveriges stöd till demokrati, mänskliga rättigheter och miljö i Ryssland 2020–24” och kallar det floskelbemängt och orealistiskt. Det framstår som en ”tragikomisk kollision mellan högstämda och vällovliga svenska intentioner och en fundamentalt annorlunda rysk verklighet”, menar Molander.
Fast och kärv Niinistö
Då jag inte vill bli beskylld för att gotta mig med författarens drakoniska kritik av vår goda grannes inrikespolitiska utrikespolitik, bör han få ordet även om Finland. Till Helsingfors anlände han 2009 och kunde snart konstatera att den omskrutna Rysslandskompetensen inte motsvarade hans förväntningar. Undantagen nämns, men också Alexanderinstitutet vilket han ansåg att ofta gick ryssarnas ärende.
President Niinistö får godkänt, han ”utstrålar den fasta kärvhet som förknippas med Finland”. Däremot tror han inte att Tarja Halonen tog upp mänskliga rättigheter med Putin. Molander tycker sig få en bekräftelse härför av den ryska ambassadören som berättar: Med Finland har vi inga politiska frågor.
Av allt att döma trivdes ambassadören i palatset vid Salutorget. Han var en beundrare av Christer Kihlman och återger ordagrant en brevväxling med Jörn Donner. Jörn brukade uttala sig föraktfullt om "pränikor" (ryskt lånord), men efter ambassadörens avskedslunch anlände Jörns brev i vilket han lät förstå att han saknade Nordstjärnan, den orden som bordsgrannen Matti Klinge burit. Jörns ”ansökan” beviljades och han kunde foga utmärkelsen till alla sina andra ...
Fågel eller fisk?
Jag kan bidra med en annan anekdot ur Johan Molanders egen fatabur. Som den språkmänniska han är (ryska, franska mm.) annonserade han vid ankomsten att han skulle lära sig finska. Lektioner följde och snart kunde han hälsa uppskattande gäster välkomna med sedvanliga finska fraser.
Sådana kom till användning när en grupp finska språklärare gästade ambassaden. Under mottagningen därefter läxades han upp av en amper dam: Med en så usel finska bör man helst inte rådbråka språket. – Då gav jag upp vidare finskstudier, suckade han för mig.
Perioden i Finland blev lite kortaBilden re än beräknat – varför? Jo, Molander saknade den spänning och omväxling han upplevt på de multilaterala scenerna före Moskva och Helsingfors. Jag gör stor orätt mot memoarboken genom att inte återberätta alla de intressanta uppdrag författaren innehaft: FN-medling, nedrustning, mänskliga rättigheter.
Om min redovisning eventuellt skapat bilden av en konservativ och traditionsbunden diplomat, framkallar bokens slutkapitel bilden av en entusiastisk men realistisk världsförbättrare som helhjärtat omfattat de svenska utrikespolitiska idealen.
Efter hemkomsten från Helsingfors blev Molander rådgivare inom SÄPO men kände sig som en katt bland hermelinerna. Som överceremonimästare vid hovet syns han nu regelbundet i Svensk Damtidning. Dessutom sköter han om sin samling av antikvariska bokrariteter, ämne självfallet Ryssland.
Läsaren av denna livfulla, illustrerade och av berättarglädje fyllda bok får avgöra om Molander är fågel eller fisk: Är han en övervintrad reaktionär eller en vidsynt humanist av god svensk tappning?