Sommaren är kort och grym

Om några dagar börjar det. Sommaren. Skillnaden. Segregationen. Synligheten.

I min barndom satt vi lyckligt lottade kids på bryggan på Brändösidan av Silversundet och observerade barnkolonin på Blåbärslandet. Då vi fick springa fritt, jobba lite på mormors täppa och äta jordgubbar när som helst fick dessa barn åtnjuta ett par veckor disciplin, soppa, de starkastes rätt bakom hörnet. Den i sig lovvärda traditionen att få arbetarbarn ut från Sörnäs mörka vrår blev dessutom bara på hälft då barnen returnerades till samma förhållanden som just hade utdömts för att vara ohälsosamma. Ändå förväntades tacksamhet av familjerna.

I min och även mina barns barndom började man skolåret med en uppsats om ”Så här var min sommar”, som sedan lästes högt. Det blev Borgbacken, ny cykel, Stockholm, fotbollsläger – förutom för de så kallade frieleverna, förstås. De behövde inte läsa; de hade ju inget att berätta. Nu skriver man av jämlikhetsskäl inte sådana uppsatser längre. Men att man inte behöver kungöra sin fattigdom betyder inte att den inte finns.

Detta klassamhälle har vi, enligt politiska festtal, lämnat bakom oss. Men för den fattige är sommaren fortfarande grym. Om du inte tror på det, se dig omkring. Börja med inkommande veckoslut; då börjar sommarens agilitybana.

Studentfest, dimission. Påsprejad solbränna och skräddarsytt. Catering, äkta champagne och efterfest. Gåvorna från förstasidan i bland andra denna tidning: pärlor, klockor, smarta telefoner och smäckra bilar. Studieplats eller mellanår utomlands. Inte för alla. Konfirmation. Rid-, tennis- och ishockeyläger. Moppe som motivation. Inte för alla.

Bröllop. ”Tala kort, snälla präst, så vi hinner med kidnappning och tuttu juttu-leken på kalaset”. Tärnor skall ha råd även med sommarens tredje bröllop: hundratals euro för möhippa med örtbastu, klänning och därefter kanske baby shower. Inte för alla. Men inte heller är vardagen kostnadsfri. Inte ens sitta får man gratis. Shoppingcentren har schasat bort olönsamma besökare, läs: de unga och de gamla. Politiker och parkavdelningen vill ha bort krossat glas och ”störande element”, läs: suputar. Lösningen är inte att hitta aktiviteter för de unga, samlingsplatser för de äldre eller desavouera alkoholismen. Nej, lösningen är: Ta bort bänkarna.

Man pustar inte ut gratis heller, minsann. Terrasser och ”parkletter” har ätit upp trottoarerna. För att få sitta där skall naturligtvis åtminstone ett glas vatten inmundigas. På ett beduinläger i Sahara får du dricka vatten gratis; i de tusen sjöarnas land kostar glaset minst en euro.

Om du letar riktigt noga bland tidningarnas och bloggarnas trevliga tips om ”stadens pärlor” eller ”sommarens absoluta måsten” kan du eventuellt hitta något som är totalgratis, men lätt är det inte. Med att bara ha betalat skatterna kommer du inte långt. Vi har liksom tyst kommit överens om att det gemensamma inte behöver vara riktigt tillgängligt för alla – och ve den fattige som har skaffat sig en familj!

Då jag på trean fick en lott till nöje på Ärttis koloni – nu under ishallens parkering – förstod jag att många andra av barnen odlade på allvar, av nöd, och att soppan där kanske var dagens enda mat för dem. Deras föräldrar gjorde utflykter till den vackra frodiga Sumparn – även den nu under asfalt och sten med dyrt boende.

Man skulle tro att ju mer vi klär av oss, desto mer lika varandra skulle vi bli. Bort med minkskinn, in med människohud. Men så blir det alltså inte.

Det finns bara ett jämlikhetsparadis i huvudstan jag kan tänka på: Fölisöns naturbad. Men du vet redan hur även detta avslutas: En betalbastu skall äta upp en del av denna utpost av sällsynt solidarisk acceptans. Men kanske finns det plats ännu på Sompasaunas lavar?