Människor som ser varandra inger hopp

Ibland får jag huvudvärk av att följa nyheterna i Israel. Då hjälper det att tänka på personer som orkar tro på fred och förståelse trots att de drabbats obarmhärtigt och direkt.

Den berömda journalisten Shireen Abu Aklehs död på arbetsuppdrag i Västbanken och den planerade judiska flaggmarschen genom de muslimska kvarteren i Jerusalems gamla stad är händelser som får mig att känna hopplöshet och besvikelse. Och det är bara två exempel från den närmaste tiden.

Våld på våld och provokation efter provokation i en ond cirkel som aldrig tar slut. Två sidor som knappt vet något om varandra och inte vill det heller. Undervisningssystem som i bästa fall ignorerar den andra sidans perspektiv, som fallet ofta är i Israel, och i värsta fall glorifierar våld, vilket förekommit i palestinska läroböcker.

Men det finns också människor som försöker förstå varandra. Varje år på den israeliska minnesdagen för fallna soldater och terroristoffer ordnas också en alternativ gemensam ceremoni där palestinier och israeler minns sina döda familjemedlemmar tillsammans.

En av organisationens medlemmar, en palestinsk kvinna som miste sin 6 månader gamla baby efter att han andats in israeliska soldaters tårgas, skriver så här på organisationens webbplats:

–Jag var full av hat och ursinne mot alla israeler, eftersom de alla på något sätt var ansvariga för hans död.(…) När israelerna började berätta sina historier var jag så överraskad eftersom det var första gången jag såg dem som människor som delade samma förlust, smärta och tårar som jag. (…) Hat och ursinne förblindar våra ögon och hjärtan så vi inte kan tänka klart.

En annan medlem, som miste sin mamma i en PLO-attack på 1980-talet, skriver om forumets aktiviteter i skolorna:

–Studenterna är mållösa, de har aldrig sett en palestinier och en israel sitta tillsammans och tala om sin ömsesidiga smärta och möjligheterna till försoning.

Några dagar före minnesdagen för de fallna inföll minnesdagen för förintelsen. I år flög en grupp israeliska araber och flera arabiska influencers från olika länder till Auschwitz för att delta i ceremonin och de levandes marsch som ordnas där varje år. I tidningen Haaretz citerades arrangören för den israeliska gruppen:

–Hur kan vi som araber leva tillsammans med judarna om vi inte känner till deras historia?

En influencer från Bahrain säger:

–I de arabiska länderna förnekar många förintelsen och säger att den aldrig hände. De vill inte tala om den alls. Så jag tycker det är viktigt för dem att se en av sina egna tala om det öppet.

En tredje betydelsefull dag som också inföll i maj var Nakbadagen, då palestinier i hela världen minns sina släkters tidigare hemorter som gick förlorade när staten Israel grundades och de palestinska flyktingarna förhindrades att återvända.

I år besökte en grupp judiska israeler kibbutz Nachsholim som byggdes ovanpå ruinerna av den arabiska byn Tantura. Byn förstördes 1948 och 200 bybor massakrerades och begravdes i en massgrav. Så här skrev en deltagare i sin blogg:

–De som deltar i vårt evenemang kan uttala krigets båda namn – Nakba (katastrof) och Atzmaut (självständighet) – och ta in båda narrativen utan att känna sig hotade. Det kräver djupt lyssnande och arbete med sig själv. Men det är möjligt.

De här människornas tankar ger mig hopp. Om de och många andra gräsrotsorganisationer och individer orkar tro på fred och engagera sig för att uppnå den, då måste det finnas en chans – trots rädsla, bitterhet, nationalism och fanatism. Trots att krafter på båda sidorna har mycket att vinna på att inget förändras.

Studenterna är mållösa, de har aldrig sett en palestinier och en israel sitta tillsammans och tala om sin ömsesidiga smärta och möjligheterna till försoning.