Rätt och fel om svensk lönebildning

Jag läser en ledare (HBL 23.5) om inflationen och om lönebildningen i Sverige, som apostroferas. Men så bara delvis med rätta. Sant är att inflationen i Sverige i närtid kommer att äta upp lönernas köpkraft och att den urholkningen inte lär och heller inte kan kompenseras i kommande branschvisa kollektivavtal på olika avtalsområden. Även om det är alldeles för tidigt att redan nu säga på vilka kravnivåer de fackliga organisationerna kommer att landa på ens som utgångspunkt för kommande avtalsförhandlingar. Och de som av svensk tradition brukar nivånormeras genom uppgörelsen mellan fackförbunden IF Metall (arbetarfacket) och tjänstemännens Unionen och Sv Ingenjörer samt arbetsgivarnas Teknikföretagen inom verkstadsindustrin/metallindustrin.

Sedan hamnar övriga branschvisa kollektivavtal mellan arbetsgivare och fackförbund på ungefär samma (med något enstaka undantag) kostnadsnivå. Troligen så också nu för 2023 års avtal när allt är klart till kommande senvår. Men på grund av den nu höga "Putininflationen" lär armbrytningen bli tuffare än på många år och kanske även riskera gå till konflikt i några fall. Medlingsinstitutets ledning i

Sverige har redan flaggat för att kommande avtalsrörelse kan riskera bli mycket knepig.

Men några höga löneavtal lär det sannolikt ändå inte bli, och därmed en viss urholkning av löntagarnas köpkraft. Möjligen kan det sedan tas igen något i löneuppgörelser efter 2023. Eventuellt.

Men det finns skäl att här betona att Sverige i allt väsentligt ännu har branschvisa, centrala kollektivavtal. Inte som HBL:s ledarskribent och vissa andra av lite oklara – önsketänkande? – skäl tycks tro, nämligen att svensk arbetsmarknad numera mest skulle ha enbart lokala avtal. Visst, särskilt de mest aktivistiska arbetsgivarna i Sverige har den ambitionen och skulle gärna se att de centrala kollektivavtalen övergavs för enbart lokala och individuella löneavtal. Och visst har man på sina håll i vissa tjänstemannayrken etcetera lyckats sluta "sifferlösa" centrala löneavtal, som sedan fylls med innehållet lokalt på individnivå. Men det är en avvikelse från den norm som ännu gäller, nämligen centralt träffade kollektivavtal om löner och övriga villkor (sociala villkor, kompetensutveckling med mera).

Dessutom är det snarare så att på senare tid har uppslutningen blivit starkare kring detta med kollektivavtalen som en grundbult i den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Så det önsketänkande – och även viss mytbildning – som florerar på sina håll har bara begränsad kontakt med den verklighet som ännu för överblickbar tid gäller på svensk arbetsmarknad.

frilansjournalist, fackboksförfattare och utredare Stockholm, Sverige

Arbetsmarknadsparterna gör klokt i att rida ut stormen, inte ändra kurs till följd av plötsliga chocker. Ifall vi landar i en sorglig löneökningskarusell med överdrivna kompensationskrav urholkas löntagarnas reallöneökningar och köpkraft. Överbudspolitik skapar ett ensidigt förlustscenario, där man får på nöten både på gungorna och på karusellen. Alla parter vinner däremot på en långsiktig balansgång – där har Finland enormt mycket att lära av Sveriges mer mogna praxis.