Ett fritt demokratiskt Finland kan arbeta för fred och rättvisa

Ryska armén har bombat civila mål och dess soldater har begått grymheter. Nu har en soldat hamnat inför domstol i Ukraina och dömts till livstids fängelse. Och ukrainska soldater som tagits till fånga efter att de länge hållit motstånd i stålverket i Mariupol befaras bli ställda inför ryska domstolar anklagade för krigsbrott.

Jonatan Antikainen påpekar (HBL 22.5) att krig inte skall förskönas. Men det är just det man gör när man talar om krigsförbrytelser; man normaliserar och godtar krig.

Det är ju helt fel att fokusera på vad som kallas ”krigsbrott” när redan ett krig i sig är ett brott mot allt. Den verkligt skyldiga är den stat som gripit till vapen som för att utvidga sitt territorium, utrota ett annat folk och utropa sig till herrefolk med flera vansinnigheter. Den som tar till våld och sätter i gång ett krig med dödliga vapen påbörjar ju ett obarmhärtigt massmord på egna och motståndarsidans soldater. Av erfarenhet vet vi att också civila och hela vår miljö lider när det förs krig. Och varför gör man skillnad mellan soldater och civila? De flesta soldater också människor – inga robotar – utan vanliga människor, ursprungligen civila personer, som lockats, indoktrinerats eller av omständigheterna tvingats gå ut i krig,

Soldater kan under de omänskliga förhållanden som krig utgör bryta mot regler. Det har också förekommit att soldater hjärntvättats och dopats för att strida bättre, att de hotats till sina egna liv om de inte verkställt order från högre nivå. Motparten demoniseras. Möjligen kunde krig och psykisk press därför vara en förmildrande omständighet. Att ställa enskilda soldater till svars är därför både fegt och omoralisk! De är alltid de överordnade, generalerna som bär det högsta ansvaret efter den som påbörjat krigshandlingarna, det vill säga statsledningen.

Och att det inte alls skulle vara fel utan alltså helt godtagbart, med motiveringen att det ju är fråga om krig, att skjuta ihjäl soldater, lemlästa dem med granater, krossa dem under sönderbombade försvarsställningar, bränna dem inne i pansarvagnar, dränka dem i sänkta fartyg borde ju ingen människa acceptera. Hur ett angreppskrig överhuvudtaget kan godkännas rent juridiskt kunde någon vänligen förklara. De som försvarar sitt land är sedan i en annan situation. Men att jämföra krig med en fotbollsmatch eller en annan tävling med regler är ju helt sjukt! Ett faktum är dessutom att det vanligen är segraren som dömer dem som har besegrats; sällan dömer en stridande part sina egna soldater för eventuella brott.

Den som gett order om angreppet på Ukraina – i det här fallet Putin – är i första hand ansvarig för allt elände. Sedan kommer det ryska folkets kollektiva ansvar för att det blundat för eller inte vågat agera mot kriget, ett resultat av en lång beklaglig politisk utveckling i Ryssland, som också mången i väst blundat för. Mord och förgiftningsförsök, annekteringen av Krim med mera var alltså inte tillräckligt starka skäl. Ekonomiska faktorer vägde mera ...

Att döma soldater för ”krigsbrott” är en åtgärd i efterskott som inte hjälper dem som drabbats av grymheterna. Därför skall vi förhindra krig med åtföljande förbrytelser till varje pris även om det betyder att miljarder nu går till upprustning och avskräckning. Samtidigt får vi inte glömma fredsarbetet, vars status borde höjas. Men diplomatin och förnuftiga samtal har i fallet Ryssland kört mot väggen. Inget biter på en döv och fanatisk diktator.

Lagar och fina deklarationer eller juridiska överenskommelser hjälper inte om ingen med kraft kan ingripa mot överträdelserna. Att nu ytterligare utreda de brott som ryska eller ukrainska soldater har begått är fel använda resurser – medierna har nog dokumenterat mer än tillräckligt av vem som gjort vad. De huvudskyldiga är Putin och hans rådgivare, minister Lavrov och patriarken Kirill. Men dem lyckas väl ingen gripa och ställa till svars. Jan-Erik Ingvall

Helsingfors