Hoppet är vår vän ... gemenskap och sång gör att världen känns lite lättare

Vi var äntligen tillbaka!

Jag skulle egentligen ha intervjuats i valborgssändningen från Vårdberget redan för flera år sedan. Jag jobbade då vid Åbo filhamonikerna och programvärden Maria Nylund bad mig tala om musikens förändringskraft och samhälleliga roll. Den aprildagen vaknade jag dock med 39 graders feber och en hals i brand; fick inte ut ett ord.

Då Maria i vår tog kontakt på nytt och konstaterade att musikdiskussionen nu skulle vara aktuell igen blev jag mycket glad.

Så där stod jag, i god tid före sändningen och försökte hålla värmen uppe i vårkylan. Det var lite tomt i parken, körerna övade och teknikerna mixtrade. Kommer någon? Blir det en riktig fest — kan, och vågar vi efter pandemin?

Till gänget med intervjuobjekt sällade sig ÅA:s nya rektor Mikael Lindfelt, studentkårens ordförande Veera Granroth och generalsekreterare Veera Julin. Dessa unga kvinnor, vars studietid helt dominerats av pandemin, förberedde sig för att tala till publiken. Ordföranden hade på grund av sin studietid i coronans skugga aldrig deltagit i firandet på Vårdberget förut och nu skulle hon, som förstagångare, hålla det ikoniska talet till studenterna. Jag funderade om hon var nervös och ägnade en tanke åt vad dessa ungdomar gått miste om under sina viktiga år.

Men folkmassan ökade obevekligt och parken fylldes till bristningsgränsen. Nu blev till och med jag helt pirrig. Så mycket folk! Så hörde jag ploppet av en förtida champagnekork och plötsligt fylldes jag av en vårlycka utan like. Ett vårskrik, eller åtminstone ett vårfnitter, undslapp mig.

Valborg har firats på Vårdberget sedan urminnes tider, eller åtminstone urminnes för nu levande åbobor. Många träffas årligen på exakt samma ställe med exakt samma gäng som under skoleller studietiden. Man har så mycket att prata om, i synnerhet efter två års pandemipaus, att många glömmer att lyssna till Brahe Djäknars och Florakörens skönsång och studentkårens brandtal. Men många lyssnar, och så har vi ju tv-publiken att uppmärksamma.

Då man som barfota åbobo vant sig vid denna ritual kändes den kanske inte så extra eller märkvärdig tidigare. Men nu, då pandemin tvingat oss att vara ifrån varandra hände något alldeles speciellt. Lyckorusiga människor strömmade från alla håll, många sågs första gången sedan isoleringen och hela berget stimmade av återseendets glädje. Detta är tillhörighet, detta är familj, detta är delaktighet. Jag är tacksam för att jag fått växa upp i denna kultur och fått lära mig denna tradition av gemenskap och fest.

Efter en timme av jublande sång och tal och skvättande champagne återvänder vi sedan till vardagen. Då vi lämnar Vårdbergsparken tar vi vägen förbi det ryska konsulatet som fortfarande har blicken sluten mot havet av vita hattar.

Vi är många som stannar upp och begrundar protestplakaten och fredsvädjandena som kantar trottoaren. Kriget i Ukraina fortsätter, i bjärt kontrast till det lyckorus och den återseendets glädje vi just erfarit. Vår timme i valborgsruset gör att världen tillfälligt känns lite lättare. ”Hoppet är vår vän, och vi dess löften tro…”

Emilie Gardberg

Skribenten är dekan vid Konstuniversitetets Sibelius-Akademi