Nystart för det globala miljösamarbetet

"Only One Earth" (Bara en jord) blev det avgörande mottot för Stockholmskonferensen 1972. Mitt under kalla kriget utmärkte sig dessa tre ord i ett hav av splittring. Miljöuppvaknandet som startade på 1960-talet hade nått FN-nivå och blivit en enande kraft i internationellt samarbete.

Efter att fundamentet var gjutet byggdes flera olika byggnadsdelar därpå. Kyotoprotokollet som reglerade utsläppsminskningar, Riokonventionerna om biologisk mångfald och klimatförändringarna, de 17 globala hållbarhetsmålen och Parisavtalet är några exempel. I dag räknar vi in 3 900 miljöavtal mellan länder världen över.

Men trots det höga antalet konventioner, deklarationer och standarder har internationell miljölagstiftning inte lyckats skydda vår gemensamma miljö, än mindre återställt skadorna på vår planet som mänskligheten orsakat.

Världen är på väg mot en temperaturhöjning på över tre grader Celsius detta århundrade, långt mycket högre än Parisavtalets 1,5gradersmål. Tre fjärdedelar av den landbaserade naturen och två tredjedelar av den marina miljön har väsentligt förändrats av mänsklig aktivitet. Fjorton miljoner ton plastskräp hamnar i haven varje år. Som ett resultat av allt detta hotas omkring en miljon djur- och växtarter av utrotning. Vetenskapliga rön visar tydligt att världens ledare har utrymme för väldigt liten felmarginal i de kommande årens beslutsfattande.

Den 2-3 juni firar världen 50årsjubileum för FN:s första konferens i miljöfrågor – Stockholm+50. På samma sätt som Stockholmskonferensen 1972 startade det internationella samarbetet i miljöfrågor, är de globala förväntningarna på Stockholm+50 att mötet ska inleda ett nytt kapitel i historieskrivningen.

Vi har alla förutsättningar att göra det. Vi har nu en djup och detaljerad förståelse för en rad olika miljöhot. Vi har etablerat kunskap om vilka lösningar som fungerar för olika problem världen över. Fler, inte minst de framväxande ungdomsrörelserna, trycker på för att aktivt anpassa våra ekonomier för att bygga samhällen som också kommande generationer kan leva i.

Nu är det upp till oss ledare som deltar på Stockholm+50 att fixa det. Nu är tid för att visa förnyat politiskt engagemang för att möta den mångsidiga ekologiska krisen och komma ut ur den med rättvisa och hållbara ekonomier och samhällen.

Slutresultatet av Stockholm+50 måste därför vara beständigt med en deklaration som håller över tid trots skiftande politiska majoriteter och nyckfulla världsledare. Ett sådant resultat måste en gång för alla erkänna naturen som en gemensam utgångspunkt för mänskligheten och vårt livsuppehållande system. Vår gemensamma miljö kan inte längre vara något som vi överutnyttjar enligt eget gottfinnande eller som ett objekt för omättlig strävan efter ekonomisk rikedom.

Mitt i internationella oenigheter om i princip vilket stridsämne som helst har miljön den extraordinära egenskapen att vara gemensam för alla nationer; det är allas angelägenhet. Alla skadas av att ekosystem förstörs. Alla vinner på att naturen mår bra och frodas. Utan en frisk planet finns det inget liv, och utan liv finns det ingen framtid för något land.

"Only one earth” hade fungerat minst lika bra som motto i dag som för 50 år sedan.