Hur fungerar demokratin i verkliga beslutssituationer?

Turkiets ovilja att villkorslöst acceptera Finlands och Sveriges medlemskap i försvarsalliansen Nato har lett till en tankeställare gällande beslutsprocessen i olika samhällsstrukturer. Begreppet demokrati är av grekisk härkomst och avser folkvälde. Begreppet har under hela den tid mänskligheten skapat olika sammanslutningar, från parlament till föreningar och företag, dessutom fått representera basen för likställdhet och rättvisa. Begreppet demokrati har också etablerat sig i de partipolitiska identiteterna. Folkdemokrati, socialdemokrati är välkända exempel.

Men hur väl fungerar demokratin i verkliga beslutssituationer? Vissa, för internationellt samarbete etablerade institutioner, förutsätter enhällighet inför de mest centrala besluten. Vi upplever nu hur detta påverkar besluten i Nato.

Vi har under största delen av efterkrigstiden fått uppleva ett säkerhetsråd inom Förenta Nationerna som i flera större beslutssituationer stupat på enstaka (oftast skuldbelagda!) nationers vetorätt. Inom EU förutsätts enhällighet i frågor som gäller åtminstone beskattning, socialskydd, nya medlemmar, EU:s utrikes- och säkerhetspolitik samt operativt polisarbete mellan medlemsstaterna.

Det är förståeligt att nationer som söker sig till ovannämnda internationella organisationer utgår ifrån att få sin röst hörd i viktiga beslut. Utan enhällighetsregeln kunde Nato och EU kanske inte ha uppnått det medlemsantal de numera har. De större nationerna har skapat organisationerna men ingen mindre nation vill upphäva en del av sin suveränitet utan jämlikhet med de större i beslutsfrågor som kan påverka dem.

Då begreppet företagsdemokrati för cirka 50 år sedan introducerades kritiserades framför allt Sverige för sitt eviga diskuterande kring frågor som företagsledningen bedömt som resultatbefrämjande och brådskande. Är det samma problem som nu påverkar processen i Nato? Tjänar den enhällighetsregel vi upplever i FN:s säkerhetsråd, Nato och EU de vägval och åtgärder en klar majoritet av medlemsnationerna anser tidsenliga och viktiga?

I demokratiskt valda parlament är det endast synnerligen centrala frågor som kräver kvalificerad majoritet (minst 67 procent av rösterna). De flesta beslut godkänns med enkel majoritet (51 procent). Är detta då det saliggörande i beslutssituationer? Vissa bedömare fasar för den utveckling vi kanske får se i Förenta staterna (världens äldsta demokrati!) ifall det Trumpmanipulerade Republikanska partiet får 51 procent eller något mer av platserna i senaten i samband med kongressvalet inkommande höst.

Den enkla majoriteten kan leda till politisk tyranni gentemot en betydande minoritet medan enhälligheten i värsta fall leder till total handlingsförlamning. En, om inte gyllene, så dock framkomlig, medelväg kunde vara att i större utsträckning övergå till kvalificerad majoritet. Detta för att undvika den klena majoritetens tyranni och för att ge minst 67 procent av beslutsfattarna (kunde också vara tre fjärdedelar eller 75 procent) rätten till välgrundade och nödvändiga avgöranden som sålunda stöds av en klar och obestridlig majoritet.

Tjänar den enhällighetsregel vi upplever i FN:s säkerhetsråd, Nato och EU de vägval och åtgärder en klar majoritet av medlemsnationerna anser tidsenliga och viktiga?