Alkohol och livskvalitet

Som trettonåring diagnostiserades jag med epilepsi. Min läkare varnade mig genast för att i mitt kommande arbetsliv försöka satsa på den privata sektorn. Hans uppfattning var att ett eventuellt anfall där snabbt kunde innebära slutet på anställningen.

Min mamma råkade för sin del vid köksbordet undslippa sig att personer med epilepsi i hennes hemkommun ansetts vara ”lite galna”.

Jag beslöt mig genast för att ingen annan än jag själv någonsin skulle få veta om att jag hade den diagnosen. Senare började jag ändå informera också mina flickvänner, och överraskades då av att en del tyckte det lät mer spännande än skrämmande.

När jag i början av 2000-talet inledde umgänget med min nuvarande hustru kunde det hända att jag fick ett anfall om året. Symtomen kände jag av på förhand, och jag hade också börjat inse att en snabbt intagen öl eller två effektivare än akutmedicinen kunde balansera läget.

Det var ändå en metod jag inte så gärna tog till, delvis eftersom det fanns situationer där den hade krävt extraordinära förklaringar eller inte ens varit möjlig.

Efter några års samvaro gjorde jag och hon en resa till Tallinn, och när jag då på morgonen i vår hytt fick förkänningar visste jag att ett par av de öl som fanns på en meters avstånd i min väska nästan säkert skulle släcka symtomen.

Men jag kunde inte förmå mig. Jag tog risken att inte göra något alls, vilket i praktiken ledde till att vår resa fick en betydligt tristare inramning än planerat.

Den gången uppstod ett efterspel där jag måste berätta om alkoholens potentiella funktion. Och att jag ändå avstått.

Först blev hon arg. Men när hennes ilska lagt sig avkrävde hon mig omedelbart ett löfte om att i framtiden alltid använda de medel som stod till buds – också alkohol – för att minimera riskerna. Jag lovade, och efter det förändrades allt. Problemen har under de senaste tio åren varit få, och en realistisk målsättning är numera att helt undvika anfall.

Som bonus har jag småningom då också kunnat glömma principen att hemlighålla sjukdomen. Jag gick visserligen inledningsvis försiktigt fram, och lät ett par autofiktiva böcker (Nyckelroman och

Där jag står i det strömmande) fungera som informationskällor – det kändes mer anonymt så. Men i dagsläget är den en naturlig del av min fysiska status.

Och inte alls den mest problematiska biten.

I något skede diskuterade jag också alkoholens inverkan med min neurolog, och fick en minnesvärd respons att citera. ”Hur märkligt det än kan låta”, sa hon, ”så är alkohol ibland den bästa medicinen. Också om man inte borde få säga det.”

Men jag får säga det. Och med det vill jag inte alls antyda att alkoholen skulle hjälpa mot allt, eller alltid vara att rekommendera. Bara att den i vissa lägen kan ha en avgörande, positiv inverkan på livskvaliteten.

Med det vill jag inte alls antyda att alkoholen skulle hjälpa mot allt, eller alltid vara att rekommendera. Bara att den i vissa lägen kan ha en avgörande, positiv inverkan på livskvaliteten.