Vi lever i en patetisk tid

I tyska och österrikiska medier pågår en livlig debatt om kriget i Ukraina, dess orsaker och följder. Men samtidigt förs det en metadebatt, alltså en debatt om debatten, och nyckelorden där är ambiguitetsintolerans och patos.

Aristoteles beskriver patos som ett av retorikens tre konstgrepp. Medan etos ger uttryck för talarens intellektuella hederlighet och moraliska auktoritet och logos är en förnuftsbaserad argumentation, vädjar patos till åhörarnas känslor. Etos och logos hör till det civiliserade offentliga umgänget, men patos tillgrips då man inte kan vinna en debatt med faktabaserade argument. Med patos manipulerar talaren sin publik och ordet patetisk har mycket riktigt en negativ klang.

Krig upprör känslorna och i krigstider vinner patos över etos och logos. Allting blir antingen svart eller vitt. När godheten kämpar mot ondskan försvinner gråzonerna och toleransen för flertydighet, ambiguitet, förbyts i sin motsats. Den österrikiska mentalhistorikern Thomas Bauer analyserar i en nyutkommen bok hur olika kulturer förhåller sig till flertydighet. I

❞ I den sista striden mellan det absolut goda och det absolut onda vill man försäkra sig om att vara på den rätta sidan och att alla vet var man står.

ambiguitetstoleranta kulturer erkänner man allmänt att det finns olika sätt att se på saker och att ingenting är helt entydigt. Flertydighet accepteras och spelar en viktig roll inom samhällsliv, politik, diplomati, konst och umgänge människor emellan. Motsatsen är ambiguitetsintoleranta kulturer som avvisar och fördömer allt som heter mångfald och flertydighet.

Enligt Bauer finns det också i vårt samhälle ett undertryckt behov av klara sammanhang och frihet från flertydighet. Ett krig erbjuder ett tillfälle att tillfredsställa det behovet. I den sista striden mellan det absolut goda och det absolut onda vill man försäkra sig om att vara på den rätta sidan och att alla vet var man står. Där finns det ingen plats för tvekan eller ambiguitet.

Det pågår en debatt i tyskspråkiga medier som berör just den här tematiken. Har vi lämnat vår traditionella amibiguitetstolerans på grund av de förfärliga händelserna i Ukraina? Många svarar ja och menar att det massiva emotionella stödet för Ukraina omöjliggör en nykter debatt. Flertydighet tolereras inte längre, den som inte helhjärtat stöder oss är emot oss.

Diskursen har blivit patetisk, man måste ständigt bekänna färg, pro eller kontra. Och de påbjudna färgerna är blågula.

I slutet på mars arrangerades en stor solidaritetskonsert för Ukraina i Wien. President Volodymyr Zelenskyj höll ett tal via videolänk som möttes av stormande bifall. Ändå var det hållet i en ton som under normala förhållanden knappast skulle ha väckt någon större entusiasm.

Men just nu tycks folk ha gripits av ett kollektivt rus som får dem att jubla över nationalistiska floskler som för ett år sedan hade uppfattats som närmast pinsamma.

Mästaren Viktor Rydberg skulle i dag ha kunnat få jobb som talskrivare:

Härlig är döden, när modigt främsta ledet du dignar,

dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem.

Fram, I ynglingar, fram i täta oryggliga leder!

Aldrig en känsla av skräck, aldrig en tanke på flykt.

Som Göran Hägg säger i sin bok Retorik i dag: Det är en svår konst att visa patos utan att bli patetisk.

En känd österrikisk journalist säger att hon sedan kriget började inte kan upphöra att förvåna sig över hur många Rysslandsexperter, Östeuropakännare och militärstrateger det finns bland kolleger och i bekantskapskretsen och över deras patetiska ordval som nästan gränsar till hysteri.

Hon efterlyser ett större mod att våga erkänna att man inte vet tillräckligt mycket om saken och därför inte vill uttala sig.

Måns Nyberg är HBL:s krönikör, bosatt i Wien.