Nato för säkerhetens och tillhörighetens skull

Riksdagens nästan enhälliga Natobeslut (188-8, tre tomma) är ett överväldigande bevis på en nationell enighet i Finlands säkerhetsfrågor. En liten minoritet har dock också i efterhand kritiserat beslutsprocessen för att ha varit alltför snabb och att debatten varit ensidigt Natopositiv, men såg knappt några risker i den egna linjen.

Kritiken förbigår att Natofrågan varit aktuell alltsedan 1990-talet och att otaliga studier, utredningar och analyser djuplodat problematiken. Debatten stampade i sjäva verket på stället när nej-sägarna och vissa motvilliga ja-sägare gång efter annan bara upprepade sina fåtaliga argument under hela kampanjen ända fram till omröstningen. En tidsmässigt längre kampanj hade inte fört något nytt med sig i debatten, varför kritiken närmast framstår som bara ett svepskäl och uttryck för en frustruation över det odisputabla Natobeslutet.

Natomotståndarnas käpphäst var ett ihärdigt argumenterande med hotperspektivet om Natobaser och kärnvapen på finsk mark, trots alla etablerade motsatta exempel under 2000-talet. Medlemskapet skulle enligt nej-sägarna förvandla Finland till en måltavla för ryska missiler. Argumentet är överdramatiserat. Finland är enligt allmän uppfattning redan sedan länge en måltavla på grund av sin positionering i den västliga samhörigheten genom sitt EU-medlemskap och mångåriga Natosamarbete.

Kalla fakta talar tydligt språk. Status quo och den militärt alliansfria linjen motsvarar inte längre i tillräcklig utsträckning vårt säkerhetsbehov mot bakgrund av den geopolitiska utvecklingen, det ryska kravet på ett stopp för nya Natomedlemmar – i praktiken en flagrant inskränkning av också Finlands suveränitet – och ett ryskt opåkallat anfallskrig mot Ukraina. Sveriges färska analys drog för egen del mellan raderna samma slutsats, med brett understöd i det svenska parlamentet. Båda länderna kom fram till att säkerhetsriskerna är större i ett utanförskap än i ett Natomedlemskap.

För Finlands del är det en gång för alla viktigt att hålla sig utanför gråzonen och klart positionera sig i den västerländska samhörigheten. Att framöver i ett utanförskap mer eller mindre ensamt exponera sig för rysk allehanda påverkan och en finlandisering i ny tappning kan inte komma på fråga. Därmed inte sagt att inte alla torde önska annat än korrekta relationer till ett framtida Ryssland.

Essensen i försvarsalliansen Nato är att utgöra en skyddsmur och försäkring för medlemsländerna mot krig. Förpliktelsen i artikel 5 enligt devisen ”en för alla och alla för en” är ett styrkebesked och utan konkurrens det trovärdigaste sättet att upprätthålla fred – något för motståndarna att hålla i minnet.

Ryssland av i dag har alltför många beröringspunkter med fascismen för att lämnas opåtalat. Den autoritära regimen går i sitt stormaktssyndrom hur långt som helst för att behålla och utöka makten, krig inte uteslutna. Helt absurt är att i ett närmast laglöst samhälle nya lagar stiftas på löpande band. En idé på förmiddagen kan bildligt talat vara lag med hårda straff på eftermiddagen. Förbud, fantasifull desinformation och rena lögner avlöser varandra i accelererande takt; ”krig är fred” enligt äkta orwellianskt mönster. Ryssland är på väg in i en politisk och ekonomisk återvändsgränd, med konsekvenser också för Finland.

Då kan också Natohjälp i någon form behövas. Ove Ohlström

Helsingfors