Miljöaktivist vek sig inte för mordhot – stoppade livsfarlig blyindustri i Kenya
Phyllis Omido har belönats med det största miljöpriset för gräsrotsaktivister för sitt arbete för att stoppa en blyfabrik som förgiftade tusentals människor i ett kenyanskt slumområde. Hennes aktivism har lett till att ytterligare 17 förorenande fabriker i Kenya har stängts. Men att vara miljöaktivist är i dag farligare än någonsin tidigare.
Phyllis Omidos kamp som en av världens främsta gräsrotsaktivister började med att hon anställdes av en blyfabrik i slumområdet Owino Uhuru, utanför den kenyanska storstaden Mombasa. Då hon kom till fabriken 2009 blev hon chockerad över föroreningarna orsakade av produktionen. Vattnet som användes i blyfabrikens processer pumpades ut i bosättningsområdet och leddes till bäcken från vilken invånarna hämtade sitt dricksvatten. Frätande sura regn förstörde husen och förgiftade marken och invånarna.
– Det värsta var att se hur barnen hade det. De kunde inte andas ren luft för luften var förgiftad av bly. De tvingades leva med det här dag och natt. Det var omänskliga förhållanden som ingen borde leva i. Jag kunde inte förstå hur människorna accepterade det, säger hon.
Då beboddes Owino Uhuru av 3 000 personer. Många av invånarna arbetade vid blyfabriken, som öppnat två år tidigare med ett löfte om att den skulle hämta nya arbetsplatser och modern teknik till området.
– Men tekniken var gammaldags och ingen av dem som jobbade på fabriken fick skyddsutrustning, de hade inte blivit informerade om att de jobbade med giftiga ämnen.
Från Owino Uhuru exporterades blyet till Indien och sedan vidare till Europa för att användas i bilbatterier och solpaneler.
Agerade visselblåsare
Phyllis Omido hade ofta med sin son på kontoret i fabriken. När sonen plötsligt insjuknade beslöt hon sig för att agera.
– Vi tog blodprov på min son som visade att han hade höga nivåer av bly i sitt blod, säger hon.
Omido lät också ta blodprov på flera andra barn i området och alla testade positivt för blyförgiftning.
– Men det verkade som om ingen brydde sig. För mig var det obegripligt hur regeringen bara godkände det som pågick. Det var otroligt orättvist mot människorna som levde där, säger hon.
År 2010 dog en av de anställda plötsligt – mitt under arbetsdagen. Barnen var sjuka och alla gravida kvinnor fick missfall efter fyra till fem månader.
– Jag försökte övertala arbetarna att säga upp sig från smältverket eftersom det var så farligt att jobba där, men utan den inkomst som jobbet gav kunde många inte försörja sin familj, säger hon.
Efter ytterligare ett dödsfall beslöt sig Omido för att på allvar börja mobilisera invånarna i byn för att stoppa smältverket.
Jag gick till alla 800 hus i området och diskuterade situationen. Vi skickade brev och kontaktade myndigheterna för att berätta om det förfärliga som skedde i Owino Uhuru. Men vi blev totalt ignorerade av myndigheterna som beskyllde oss för att hitta på fiktiva historier.
Men 2014 kom vändpunkten. Då mobiliserade Omido medierna i Kenya och kontaktade internationella människorättsorganisationer. Några stora mediebolag kom till byn för att dokumentera situationen. Tre dokumentärer visades på kenyansk tv i tre veckors tid och väckte stor uppståndelse, förklarar hon.
Statliga representanter kände sig då äntligen tvungna att besöka slumområdet och ta blodprov på invånarna, och blytester på vatten och jordmån.
Efteråt vägrade myndigheterna att offentliggöra resultaten.
– Först efter att vi hotade med att ta med en död kropp till ett statligt kontor och sitta där med kroppen tills resultaten offentliggjordes blev de uppskrämda och vi fick se alla resultaten.
Hon minns chocken bland invånarna då de fick se hur förgiftade deras kroppar och hem var.
– Resultaten var värre än de jag hade samlat. De hittade väldigt, väldigt höga nivåer av bly i blodet, vattnet och jordmånen.
Samtidigt insåg Omido att det var lönlöst att förlita sig på kenyanska myndigheter eftersom en av direktörerna på fabriken var en inflytelserik politiker.
Owino Uhuru startskottet
Med hjälp av internationella människorättsorganisationer och universitet samlades bevismaterial beträffande den skadliga påverkan fabriken hade haft på invånarnas hälsa och miljön. Efter sju år och otaliga protester tvingades blyfabriken lägga ner verksamheten 2014. Men omgivningen förblev förorenad och människorna blyförgiftade.
– Och år 2016 lämnade vi in vårt fall till domstolen. Vi begärde ersättning för invånarna och för att åtgärda miljö- och hälsoskadorna som blyfabriken orsakat. Två lokala, involverade politiker, fabriksä–
❞ Först efter att vi hotade med att ta med en död kropp till statligt kontor och sitta där med kroppen tills resultaten offentliggjordes blev de uppskrämda och vi fick se alla resultaten. Resultaten var värre än de jag hade samlat. De hittade väldigt, väldigt höga nivåer av bly i blodet, vattnet och jordmånen.
garna och sex statliga myndigheter åtalades, säger hon.
Efter en fyraårig rättsprocess dömde en domstol i Mombasa att 12 miljoner dollar ska betalas som kompensation till invånarna i Owino Uhuru för dödsfallen och hälsoproblemen orsakade av blyfabriken.
Domen har överklagats och nu väntas besked i juli.
Till följd av det uppmärksammade rättsfallet och situationen i byn har också 17 andra förorenande smältverk på andra håll i Kenya stängts.
– Flera liknande fall av miljöexploatering har förekommit på olika håll i Kenya, vilket ledde till att vi grundade ett nationellt nätverk så att vi kan hålla kontakt och stödja varandra, säger Omido.
Livsfarlig miljöaktivism
Invånarna i Owino Uhuru börjar äntligen se ett ljus i tunneln efter många, tunga år. Samtidigt är det farligare än någonsin tidigare att vara miljörättsaktivist. I takt med att klimatkrisen har framskridit har också våldet mot personer som försvarar miljön och de förknippade mänskliga rättigheterna ökat, visar en rapport av människorättsorganisationen Global Witness. År 2020 mördades 227 personer som försvarade miljön. Phyllis Omido nickar igenkännande.
Under årens gång har också Omido utsatts för mordhot, utpressning och arresterats. Inflytelserika politiker har öppet uppmanat människor att våldta henne. Nu för tiden har hon ett säkerhetsprotokoll med instruktioner som kan tillämpas vid behov.
– Några år in i arbetet med att stoppa blyfabriken stod ett gäng beväpnade män en dag utanför min grind, beredda att skjuta ihjäl mig. Min son och jag lyckades fly och återvände aldrig till det huset igen, säger hon.
Hon berättar hur hon en gång då hon skulle besöka byn arresterades av polisen och åtalades för att provocera till våld och olaglig sammankomst. Det ledde till en ettårig rättsprocess.
– Situationen för miljö- och människorättsförsvarare i Kenya är riktigt dålig. I fjol blev tre skjutna till döds och ingen gjorde något åt det. Just nu har vi två försvarare som gömmer sig eftersom de anklagas för brott för att de vill skydda miljön och polisen trakasserar dem.
Efterlyser större ansvarstagande i Europa
– Många i Europa är okunniga om sin privilegierade position. Jag önskar att fler skulle lägga mer uppmärksamhet på sin vardagliga konsumtion. Inget av blyet som smältes i Owino Uhuru användes i Kenya. Det exporterades till Indien och därifrån till Europa. Så den som köper batterier som används i deras bil eller solpaneler vet inte att det dödade någon i Kenya.
Om konsumenterna skulle bli mer upplysta och medvetna tror Omido att trycket på att införa åtgärder om produktionsmetoder som skyddar människors rättigheter skulle bli större.
Vad ger dig hopp?
Phyllis Omido ler och skrattar varmt.
– Mycket ger mig hopp. Om jag ser tillbaka på hur det var när vi började 2009 så har mycket hänt. Då implementerades inga lagar i Kenya. För första gången i Kenyas historia kan de stänga ner smältverk. Och runtom i världen har människor börjat ifrågasätta och kräva att produkter inte förorenar, säger hon.
Den unga generationen som vågar gå ut på gatorna och kräva förändring ger henne hopp. Omido upplever att allt fler förstår hur människorättssituationen och miljöproblemen i afrikanska länder är sammankopplade med resten av världen.
– När jag började 2009 talade ingen om Afrika och de problem som afrikanska länder stod inför. Det är annorlunda nu, säger Phyllis Omido.