Pioner är inte blommor på Åland och Mariehamn liknar Manhattan
De åländska männen har ett slösaktigt stort självförtroende, kvinnorna teflon på näsan och åländskan en speciell tjusning. I sin essä skärskådar författaren Sanna Tahvanainen sitt förhållande till öriket som firar sin 100:e självstyrelsedag den 9 juni.
Jag lämnade Åland 2013 efter att ha bott där i tolv år, mer än en fjärdedel av mitt liv. Hur påverkade åren på Åland mig? Vad stannade kvar?
Språket. Jag går varken på vessan eller på kaffe. Jag går på toa och så fikar jag. Väderstrecken. Jag vet vartåt väster är numera. Smakerna. Jag säger bara åländskt smör, ost och äpplen. Och så har vi det som jag värderar högst. Vännerna.
Sopranen som sjunger på mina fester fastän jag aldrig har råd att betala gage. Författaren som skriver vykort som trillar in genom postinkastet varje vecka. Konstnären som är en av få människor jag talar i telefon med, hon broderar sin värld medan jag skriver min. Bibliotekarien som lånar mig sin lägenhet så att jag kan vistas i Mariehamn på sommaren. Och Fotografen som är min syster och som var den som lockade mig till öriket. Den här texten tillägnar jag dem.
Jag skriver detta i mitt hem i södra Helsingfors, en kort promenad från havet. Intill mig står en vas med pioner. De är så utslagna att det är en tidsfråga innan de tunga kronbladen kommer att falla. Efter ett par timmars skrivande är det dags att ta en paus. Då går jag ner till havet och blickar västerut. Jag känner alltid ett sug i magen när jag står där. Åland är en ofrånkomlig del av mig och kommer så alltid att vara.
Jag vill inte idealisera. Det stormade rejält under åren jag bodde på Åland. Jag fick psykbryt när färjor och flyg inte kunde avgå på grund av vädret. Jag fick spatt på småttigheten och allt skvaller. Jag blev provocerad för att bilen är kung, man kör precis överallt och om någon promenerar eller cyklar tror man att hen är knäpp. Jag vägrade bli nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris. För jag anser att det inte finns någon åländsk litteratur. Visst, det finns flera prima författare på Åland men det är en annan sak. Jag ansökte aldrig om hembygdsrätt för att jag ville rå om min egen särart.
Där är Åland och jag likadana. Åland är nämligen världsbäst på att hålla på sitt.
Mariehamn och Manhattan
Man blir inte långlivad på Åland om man inte har koll på väderstrecken.
Kom du in till stan längs östra eller västra utfarten?
Det är så man talar. När jag lärde mig tänka på Mariehamn som ett manligt könsorgan så blev det lättare. För precis som Manhattan är Mariehamn en långsmal sak som sitter ihop med något större och med lite öar runtom. Det är därför det finns en västra hamn och en östra. Plötsligt kunde jag visualisera det hela.
Aldrig känner jag mig så åländsk som när jag ska stiga på metron i Helsingfors. Det finns bara två linjer, alltså borde den vara busenkel att använda. Man kan endast åka västerut eller österut. Problemet är att det inte står väster och öster, utan namnet på stationer som inte säger mig något. Där kunde huvudstadsregionen ta modell av ålänningarna som konsekvent använder väderstrecken och döpa om linjerna till östra linjen och västra.
En annan likhet mellan Mariehamn och Manhattan är stadsbornas nedlåtande syn på folk som bor utanför stadsgränsen. Det är vi som bor i ”city” och så de som bor någon annanstans. Då talar vi om en stad med 12 000 invånare, som i och för sig har två välsorterade bokhandlar och ett bra utbud restauranger. Under mina år på Åland hann jag bo både i Mariehamn, jag menar förstås i ”city”, och ute på landsbygden, så jag vet vad jag talar om.
Mariehamnares förhållande till avstånd är också lite lustigt. Medan man tycker att det är långt till Geta (cirka 40 kilometer) på norra Åland är det oerhört nära till Stockholm (cirka fyra timmar med färja och buss, flyg är inte att tänka på, de avgår sällan och kostar lika mycket som en biljett till New York). Det handlar förstås inte om avstånd utan om tillhörighet, vad man vill identifiera sig med.
Pioner är inte blommor på Åland
Ett kronblad singlar ner på bordet där jag sitter och skriver. Pionerna som står intill mig får tankarna att gå till en sommar då jag besökte Bibliotekariens stuga. Vi åkte ut från småbåtshamnen i Lervik och korsade faret som är färjornas väg in och ut från Mariehamn. Min ångest ökade ju närmare den lilla ön vi kom, för jag visste vad som väntade. Den smala och sneda bryggan. Jag steg iland med darrande ben och säckade ihop innan jag ens hunnit halvvägs. Antagligen kröp jag iland. Jag hoppas att eventuella ögonvittnen inte sitter på bildbevis för det är knappast smickrande för undertecknad.
Nåväl. När jag klarat mig helskinnad fram till stugan drog jag en djup suck av lättnad. Äntligen kunde jag skaka av mig obehaget som bryggan gett mig. Jag började med att beundra namnet på den lilla roddbåten som låg uppdragen på stranden. Båtens poetiska namn fick mig att känna mig på hemmaplan. Blommor och poesi är ju mera min grej.
– Pioner, utropade jag förtjust. – Vilket fantastiskt namn på en båt och dessutom i pluralis. Bibliotekarien började gapskratta. – Båten heter inte Pioner, sa hon när hon väl kunde prata igen.
– Pioner är ett norskt båtmärke. Trots denna fadäs tyckte Bibliotekarien att jag skulle ta båtförarexamen. Undervisningen skedde privat i hennes snurrebåt, en stabil sak med en motor som startade genom att dra upprepade gånger i ett snöre. Det var inte helt lätt att få i gång motorn, men när den väl var i gång övningskörde jag tappert i faret där de stora Sverigebåtarna trafikerar. Minns att jag kom på mig själv med att sitta bredbent och lätt tillbakalutad med ett säkert grepp om gasreglaget.
Det var början och slutet som var det stora problemet. Jag är kvinnan som helst låter motorn dö och vadar iland i stället för att lägga till vid bryggan. Detta gäller dessvärre alla bryggor, inte bara de smala och rangliga. Jag fattar inte hur man lugnt och behärskat kan sakta in, lägga till och ta sig upp från båten till bryggan. För det ser ju inte bra ut om man som båtförare kryper iland. Det förstår till och med jag. Jag fick godkänt i att köra snurra, men underkänt i allt som hade med bryggor att göra.
Slösaktigt stort självförtroende
En gång träffade jag en kvinna som liksom jag var inflyttad till Åland. Hon hade under studietiden i Uppsala blivit vän med några ålänningar. En sak gjorde henne förundrad. Under terminerna suckade och ojade sig ålänningarna över hur trist Åland är och hur skönt det var att slippa hela skiten. Men när loven närmade sig blev tonen en annan. Då fanns plötsligt ingen mera fantastisk plats på jorden. Kvinnan följde med en studiekompis av ren nyfikenhet till öriket som tydligen väckte så starka känslor av både avståndstagande och kärlek. I dag är hon sedan många år tillbaka gift med en ålänning och har inga planer på att flytta därifrån.
Hon hade svårt att sätta fingret på vad det var som fångade henne, förutom mannen då. Och hon har ju inte helt fel. Det är något visst med de åländska männen. De kan uppfattas som dryga vid första påseendet, men det är det slösaktigt stora självförtroendet som kommer med modersmjölken det handlar om. Vi talar om självförtroende som kan jämföras med pionernas kronblad.
För min del är åländskan definitivt en del av tjusningen. Det sägs att mitt språk förändras genast jag börjar tala om Åland. Inte är det åländska jag talar, men något ditåt. Konsonanterna blir mjukare, vokalerna blir längre. Några ord och uttryck som jag är speciellt förtjust i är: hemvete (runt bröd), pallervant (fegis, fåntratt), jåla (vela), inga (inte), tryna (sukta efter), tövla (agera klumpigt),
siddu barra (ungefär: ser man på), nåssådå (oj då, hoppsan).
Ålands Frihetsgudinna
Sen finns det ju platser som liksom kryper under skinnet på en. Kobba klintar, lotsstationen vid inloppet till Mariehamn, är en sådan plats. Kobbarna kallas även för den åländska Frihetsgudinnan eftersom det var det första sjömännen såg
Jag vägrade bli nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris. För jag anser att det inte finns någon åländsk litteratur. Visst, det finns flera prima författare på Åland men det är en annan sak.
när de närmade sig hemmahamnen och det sista de skymtade innan havet tog vid.
På somrarna finns ett kafé på ön och så kan man beundra lotsstationens praktfulla mistlur som ser ut som en väl tilltagen trumpet. Har man tur springer man på Rune
”Öra” Karlsson som är verksamhetsledare för Kobba klintars vänner. Frågar man snällt kanske han sätter i gång mistluren.
Ett par somrar har jag fått prova på att bo ute på Kobba klintar. Det var när jag jobbade i kaféet som drivs med frivilliga krafter. Jag var kallskänka. Min uppgift var att göra laxröran till smörgåsarna, men det hände också att jag fyllde kylarna med drycker och serverade. När arbetsdagen var slut sent på kvällen var det ett dopp i havet, middag på klipporna och så stupade man i säng. Jag minns känslan av att vakna i ett av sovrummen uppe i lotsstationen. De buckliga tapeterna som utstått fukt i många år, den dallrande högsommarvärmen, de döda flugorna. Knarret i trappan på väg ner, morgonljuset över de tomma klipporna, den pyjamasrandiga Marhällan (en fyr på ett skär med samma namn) till väster. Lugnet innan de första turisterna för dagen anlände till ön, morgondoppet, stunden när jag satt invirad i handduken längst ute på klipporna.
Som Sverige men ändå inte
Det var min syster Fotografen som lockade mig till öriket i mitten av nittiotalet. Hon hade en åländsk pojkvän som såg ut som en viking.
Jag studerade i Åbo och det var löjligt billigt att flyga till Mariehamn, så jag åkte över titt som tätt. På den tiden existerade inte flygskam. Man hade alldeles nyligen slutat röka inne i flygkabinen. Under dessa veckoslut invigdes jag i det som fortfarande är åländskt för mig. Vilt festande på Arken, en legendarisk nattklubb i Mariehamn. Varm korv med bröd på Rökka, en korvkiosk vid Rökerirondellen norrut från centrum. Handla mat på Kantarellen. Där fanns filmjölk, blandsaft som hette Bob och Skogaholmslimpa. Det kändes som att vara i Sverige men ändå inte. Jag minns hur vi fnittrade när en högtalarröst meddelade på engelska med åländsk brytning att ”the Chantarelle is closing in ten minutes”.
Det som jag också noterade var att det fanns sjukt många frisörsalonger i Mariehamn, att männen ofta snusade och att kvinnorna hade ett mycket tjockt lager med skinn på näsan. Eller borde man tala om teflon?
Några år senare flyttade jag till Åland, dit lockad av kärleken. Det var på den tiden när man behövde lämna hemmet för att hämta underhållning. Jag kommer aldrig att glömma när jag steg in på filmuthyrningen på Strandgatan i Mariehamn. Damen bakom disken baxnade när jag bad om att få kolla på filmer av Woody Allen, en av mina favoritregissörer.
– Ska du se på filmer av den snuskhummern? Han som haft ihop det med sin adoptivdotter? Det gubbslemmets filmer har jag inte och kommer aldrig att ha.
Jag backade ut och kände mig som världens mest perversa person. Efter incidenten med Woody Allen kallade jag damen som drev filmuthyrningen för Tanten med teflonnäsa.
Jag kommer nog aldrig att utveckla en näsa av teflon. Men åren på Åland har gett mig lite mera skinn på näsan. Numera kan jag oftast ge svar på tal när jag slänger käft med ålänningar.
– Vad har du där i Helsingfors att göra? frågade en bekant jag mötte på Torggatan senast jag var i Mariehamn.
– Säg det, svarade jag och log. – Allt det som behövs finns ju här, kontrade ålänningen.