Häftstiftsmumien och Hundförgiftaren hemsöker Drumsö, de lyckligas ö
Stadsdelarnas Facebookgrupper kunde ge fascinerande uppslag till mången deckarförfattare. Tänk er en kolerisk hundälskare som hittar en urtvättad korvbit och börjar misstänka att Hundförgiftaren bor i hens hus …
Häromdagen petade jag ut ett häftstift ur sulan på min sko. Hade jag fallit offer för sidoskador i den tysta kampen mellan cyklisterna och den hemlighetsfulla Nastamuumio på min hemö Drumsö?
Nastamuumio är en förvrängning av Mustanaamio, som Fantomen heter på finska, och betyder på svenska Häftstiftsmumien. Namnet är naturligtvis pejorativt och syftar på ett lomhört förtorkat skrälle som sicksackar vägen fram och trots sitt elände gör anspråk på trottoarer och promenadstråk. Fylld av hat mot de cyklande atleterna som hotar hens liv strör hen häftstift omkring sig.
Denna gestalt omtalas ibland i Drumsöbornas egen Facebookgrupp, liksom den hemska Hundförgiftaren, som antas lägga ut förgiftade korvbitar eller strö ut mystiska vita gryn i terrängen som beten för glupska hundar.
I vintras utkom två kriminalromaner som marknadsfördes som Drumsöanknutna. Tyvärr handlade de inte alls om såna här levande små konflikter som utspelas i den närmaste närmiljön och på riktigt gör människor rasande.
Eeva Loukos Onnellisten saari
(Otava) är en ordinär psykologisk thriller som börjar med ett lik på Casinostranden och pusslar sig bakåt i tiden mot en gammal familjetragedi. Påpassliga grannar av schablonsnitt och några Drumsöadresser gör tyvärr inte boken så lokal att den skulle ge mig som drumsöbo något mervärde. Pete Suhonens deckare Naiset
kuin muuttolinnut (WSOY) är riktigt bra. Suhonen har beundransvärt handlag med sin pastisch på den hårdkokta stilen, och drar en lagom komplicerad skröna om litterär stöld, konstnärlig konkurrens och fala kvinnors ränker – men inte heller det här blir särskilt lokalt, trots att det inledande mordet sker på en av Drumsös dyrare adresser.
Jag skulle gärna läsa en kriminalroman som hämtar inspiration ur den heta källa av känslor som upprinner i Facebooks många stadsdelsgrupper. Här är åsikterna fast förankrade i det mycket lokala, och ibland också starka på gränsen till det patologiska.
Tills motsatsen bevisas tror jag att både Häfstiftsmumien och Hundköps, förgiftaren är fantasifigurer skapade av cyklisters och hundägares medvetenhet om att vi är många som avskyr deras ovanor: att köra som dårar där andra promenerar, att inte plocka upp bajset, att inte hålla hunden kopplad som lagen föreskriver, att låta den kissa i husbolagets blomsterrabatter eller i barnens sandlåda, etc.
Ni vet vad ni gör och ni vet vad vi tänker om det – men hur många av oss går omkring med häftstift och förgiftade korvbitar i fickorna? Inte jag och förhoppningsvis ingen jag känner. Vi bara blänger. (Och de där vita grynen i parken är någonting som sprids ut av stadens parkarbetare, växtligheten till fromma. Inte hundgift.)
Men visst öppnar det här för fascinerande intrigbroderier, om man behöver uppslag. Tänk er en kolerisk hundälskare som efter att ha hittat urtvättade korvbitar i tvättmaskinen i husbolagets tvättstuga börjar misstänka att Hundförgiftaren bor i hens hus …
Eller vad en kränkt bilist kan få för sig! På Facebook fördes för några år sen en överhettad debatt om Drumsö bro. I och med reparationen 2020 försågs bron med breda trottoarer och cykelfiler på bekostnad av en bilfil. Öns bilister uppfattade det här som ett existentiellt hot och fyllde kommentartrådarna med apokalyptiska profetior om trafikstockningar, samt skäll på gröna politiker.
Själv följer jag regelbundet, förutom min hemös största öppna Facebookgrupp, också några Gårdsbacka- och Mellungsbackagrupper eftersom den östliga förorten är min barndoms bygd. Det mesta av innehållet är trots allt inte särskilt upprörande varken i öst eller i väst. Den socioekonomiska skillnaden mellan stadsdelarna syns förstås, men mycket av det bästa är mera likt än olikt. Hjälp med bortsprungna hundar och katter erbjuds och efterfrågas, tacksamhet uttrycks för medmänniskors vänlighet i vardagen, prylar
säljs och bortskänkes, naturens skönhet väcker förtjusning och gamla foton väcker trevliga minnen.
I öst är man dock mera rättfram med responsen om man är missnöjd med den lokala barens eller lunchkrogens nivå: skit är skit och sen får andra tycka vad de vill. I väst förekommer däremot en egendomlig entreprenörskult – den som klagar till exempel på hyrda vattenskotrars buller och effekter på fågellivet triggar arga kommentarer om det per definition lovvärda med att en Ny Lokal Företagare etablerat sig på ön, oberoende av vad hen prånglar ut.
Och jag hoppas att jag nu inte utlöser ett utbrott av posttraumatisk stress bland militanta bilägare om jag avslöjar att inga bilköer synts på bron efter ombyggnaden. Nu finns där plats för oss alla: bilister, cyklister, fotgängare, hundar och strömmingsfiskare.
❞ Tills motsatsen bevisas tror jag att både Häftstiftsmumien och Hundförgiftaren är fantasifigurer skapade av cyklisters och hundägares medvetenhet om att vi är många som avskyr deras ovanor.