Från buffertzon till gränsland
Med Natomedlemskap frångår Finland ställningen som buffertzon och blir alliansens gränsland. Ingendera positionen är avundsvärd. Så länge kriget pågår är det fruktlöst att söka en återgång till mera normala umgängesformer, skriver Peter Stenlund i HBL Debatt.
Då Finland beslöt om att söka medlemskap i Nato kunde man bland dem som röstade ja se två olika förhållningssätt. De långvariga Natoförespråkarna såg en lång linje, som steg för steg fört vårt land djupare in i den västliga integrationen. Med Rysslands anfallskrig blev det möjligt att ta det avgörande steget för att göra medlemskapet till verklighet. För majoriteten både bland medborgarna och beslutsfattarna visade anfallskriget att alliansfriheten inte längre gav tillräcklig trygghet. Tack vare optionen kunde en bred politisk majoritet samlas bakom medlemskapsansökan utan att egentligen någon helt och hållet måste överge sin tidigare inställning.
Det har sagts att i synnerhet Tyskland gjort en allvarlig felbedömning med sin uppfattning att handel och ömsesidigt ekonomiskt beroende mellan EU och Ryssland också medför säkerhet och stabilitet. Finland delade Tysklands syn.
Det är lätt att se att tänkesättet härstammar från grundfilosofin bakom EU. Det som fungerat mellan Tyskland och Frankrike skall väl också kunna tillämpas mellan Tyskland och Ryssland. Varför blev det inte så?
Efter att ha läst Catherine Beltons bok Putin´s People insåg jag att jag själv allvarligt underskattat den gamla KGB-strukturens förmåga att efter Sovjets sönderfall samla krafter och resurser för en grundlig revansch – den vi ser förverkligad i dagens Ryssland. Men också med kännedom om säkerhetsstrukturens djupt rotade maktutövning i Ryssland var det rimligt att på 1990-talet svara positivt på de ryska reformkrafternas försök att befrämja demokrati, rättsstatlighet och marknadsekonomi. Det kunde ha blivit ett win-win resultat för både Ryssland och de västliga demokratierna och bland dem i allra högsta grad för Finland.
Vladimir Putins revanschistiska
synsätt kan spåras till de första åren efter Sovjets sammanbrott. Ingreppet i Georgien 2008 bekräftade att hans Münchental året innan omsätts också i praktiken. Trots brottet mot säkerhetsordningen i Europa ville EU, också med Finlands stöd, ännu försöka med dialog.
Annekteringen av Krim och kriget i östra Ukraina borde ha lett till en grundligare omprövning av förutsättningarna för säkerhet för oss och för hela EU men varken beslutsfattarna här hemma eller på EUnivå var mogna för det. Då EU:s starkaste ledare vid den tidpunkten, Angela Merkel, band sin preord stige till Minskavtalen betraktades de som den enda vägen mot ett slut på kriget i östra Ukraina.
Med Natomedlemskap frångår Finland ställningen som buffertzon och blir alliansens gränsland. Ingendera positionen är avundsvärd. Vår tidigare ställning kunde betraktas som otydlig, även om Ryssland enligt utrikesminister Lavrovs bekräftelse betraktat vårt land som Natoterritorium på basen av vårt starka partnerskap med Nato och dess olika medlemsländer. Lavrovs kommentar bekräftar de långvariga Natoförespråkarnas argument att vi befunnit oss i en utsatt position utan att ha de säkerhetsgarantier som medlemskapet ger.
Natomedlemskapet måste inte som sådant leda till dåliga bilaterala relationer mellan Finland och Ryssland. Det har Norge visat på ett övertygande sätt. Också många andra Nato-medlemmar har lyckats väl i sitt Rysslandssamarbete. Problemet är Rysslands nuvarande orientering – med Timothy Snyders som världens centrum för fascism med avsikt att återupprätta det ryska imperiet i dess vida geografiska utsträckning. Det handlar inte bara om Vladimir Putin som person utan också om den struktur, som han är galjonsfigur för.
Så länge kriget pågår är det fruktlöst att söka en återgång till mera normala umgängesformer med Ryssland. Ukraina får inte överges eller tvingas till eftergifter av skyddade nationer – landets lagliga ledning måste själv bedöma när läget är moget för en diplomatisk lösning. Hur kriget avslutas får stor inverkan på sannolikheten för liknande väpnade angrepp i andra sammanhang. Angreppskrig får inte löna sig – att säkra uthållighet i åtgärderna mot Putins krigspolitik blir onekligen ett test både för de västliga beslutsfattarna och befolkningen som drabbas av sänkt levnadsstandard på olika sätt också utan att i övrigt uppleva krigets fasor.
Det finns skäl att befara att de ryska säkerhetstjänsterna behåller den ultimata makten även om de mest blodbesudlade ledarna skulle bytas ut. En ny besättning kunde förhoppningsvis möjliggöra ett minimum av samarbete i nödvändiga frågor både inom FN och OSSE samt i grannlandsärenden. I annat fall hotas både multilaterala och regionala organisationers existens.
Hur kommer våra USA-relationer att arta sig som allierad? Också som partnerland har vi vinnlagt oss om att upprätthålla goda relationer till makthavarna i Washington – oberoende av hur väl det smakat. En långvarig samarbetsfaktor melkan lan Finland och USA är anskaffningen av jaktplanet F-35 med tillhörande vapen- och underrättelsesystem. Denna faktor borgar för fortsatt god samverkan mellan Finland och USA som allierade, oberoende av vem som sitter på makten i Washington.
Någon ändring av vår inställning till kärnvapen behövs inte. Finland har strävat till att befrämja vapenkontroll och nedrustning genom att erbjuda kärnvapenmakterna tjänster. Säkerheten kan bäst upprätthållas då nedrustning sker balanserat och transparent med fungerande verifiering av att avtal följs. En sådan politik kan vi främja också som allierad. En ensidig västlig nedrustning skulle däremot ytterligare sänka tröskeln för ryska angrepp i sitt grannskap.
Vi skall dock inte räkna med att det transatlantiska samarbetet alltid kommer att vara harmoniskt. Spänningar finns vad beträffar USA:s fortsatt protektionistiska handelspolitiska tendenser. Meningsskiljaktigheter kan också uppstå kring hur relationerna till Kina och andra länder i Asien skall skötas. För Finland som Natomedlem är det viktigt att EU är enigt och förstärks. Detta gäller också försvarssamarbetet, som kompletterar Nato i viktiga avseenden, inte minst i fråga om sanktionspolitiken. Intressant är att Danmark med stöd av sin folkomröstning slopar förbehållet inom EU:s försvarssamarbete. Också Danmark vill helgardera sig genom Nato, förstärkt EU, nordligt samarbete och starka relationer till USA.
❞ Angreppskrig får inte löna sig – att säkra uthållighet i åtgärderna mot Putins krigspolitik blir onekligen en test både för de västliga beslutsfattarna och befolkningen som drabbas av sänkt levnadsstandard på olika sätt också utan att i övrigt uppleva krigets fasor.
Turkiet har i ett för oss utsatt läge åskådliggjort de mekanismer som försvaga eller försena alliansens assistans också till ett medlemsland. Motsvarande politiska risker finns också anknutna till EU:s förmåga att agera solidariskt. Utgångspunkten är annorlunda i Nordeuropa med Sverige och Finland som medlemmar i alliansen. Länderna är förenade av det existentiella gemensamma intresset av att bygga försvar mot en aggressiv och imperialistisk granne. Det faktum att de nordliga länderna kan planera och öva gemensamt är en säkerhetsförstärkande effekt som inte försvinner på grund av eventuell beslutsoförmåga i alliansen som helhet. Ett samordnat Nordeuropa i både Östersjöregionen och Arktis får en betydande avskräckande effekt utan att ta till arrangemang som reellt kunde oroa Ryssland.
Tillfrågad om Natomedlemskapet innebär en grundligare omvärdering av vår utrikespolitik förnekade professor Tuomas Forsberg detta. Allieringen innebär däremot att vi vill motverka försämringar i säkerheten och stabiliteten i vår region som en följd av Rysslands krigspolitik. Jag förenar mig i detta synsätt, vilket också innebär att vi avkrävs en utvecklad förmåga att bedöma säkerhetsfrågorna ur alla de allierade ländernas synvinkel.