Defensiva trion funkar, men vissa positioner känns tunna
Minerna i mixed zone efter matchen var överraskande positiva då Finland minuterna innan serverats en våt bosnisk disktrasa rakt i planeten i form av Smail Prevljaks sena kvittering i Nations League-premiären. Men med tanke på hur det finska spelet i långa stunder såg ut och fungerade fanns det egentligen ingen orsak att hänga läpp.
Finland råkade i en svacka mellan matchminut 60 och 80. Rätt få lag, de riktiga tungviktarna undantagna, förmår föra kommando och dominera i 90 minuter så det ligger ingen skam i det. Skam ska ingen känna efter 1-1 mot Bosnien, inte ens Thomas Lam, även om CSKA Sofia-spelaren var allt annat än lyckad då han hoppade in i stället för säkra, fysiska och följsamma Rasmus Schüller.
De goda nyheterna var många trots det nesliga poängtappet. Den tämligen nykomponerade trebackslinjen med Robert IvanovLeo Väisänen-Daniel O'Shaugnessy blir allt bättre. Trion fick chansen redan i de sista VM-kvalmatcherna och här har Finland en stabil grund att stå på i många år framöver. Ivanov och O'Shaugnessy är 27 år, Väisänen 24. Bakom finns spelare som Miro Tenho, Sauli Väisänen och Richard Jensen så mittbacksbemanningen är bra.
Nikolai Alho gjorde en av sina bästa landskamper mot Bosnien och Volosproffset har de offensiv egenskaper tränaren Markku Kanerva vill se hos sina ytterbackar. Jere Uronen blandade och gav och Brestspelaren är väldigt skadebenägen. Jukka Raitala är 33, Juha Pirinen 30 och Albin Granlund 32 år och ingen ur trion är något särskilt långsiktigt alternativ på wingbacksposterna. Dessutom saknar alla i trion i viss mån de kvaliteter Kanerva är ute efter.
Nicholas Hämäläinen undrar kanske någon? 25-åringen med rötterna i exklusiva West Palm Beach är på god väg att bli det som i amerikansk folkmun kallas för journeyman. En spelare som gör en säsong här, en annan där. Just nu är han utlånad till Rio de Janeiro-klubben Botafogo där han hittills inte spelat en minut.
U21-landslaget gör väl ifrån sig i pågående kval och i leden finns ett koppel med väldigt potentiella spelare. De största namnen finns, i den stora bilden glädjande nog, på mittfältet och i anfallet. Men givna ytterbackar för framtidens A-landslag är det lite mer tunnsått med.
Anfallsbesättningen med Pukki, Pohjanpalo, Forss och Källman är inget att oroa sig för. Här finns både bredd och spelare med olika kvaliteer.
Den optimala mittfältstrion Robin Lod-Rasmus Schüller-Glen Kamara är utmärkt. Lods fysik och löpvillighet, Schüllers uthållighet och positionssäkerhet samt Kamaras passningsspel och blick för spelet bildar en treenighet som fungerar fint.
Men bakom trion är det aningen tunt. I synnerhet på den för lagets balans så oerhört viktiga ankarpositionen där Schüller utan problem tagit över mångåriga kaptenen Tim Sparvs roll. Schüller är säker med bollen, i positionsspelet och är så där passligt elak och ibland cynisk i närkampsspelet. Djurgårdenmittfältaren matchas hårt också i Allsvenskan och han brukar lida av lite småskavanker då och då.
Det var ingen tillfällighet att Finlands spelkvalitet för en stund djupdök då Thomas Lam kom in i stället för Schüller. CSKA Sofiaspelaren får bra med speltid i den bulgariska huvudstaden men där matchas han som mittback. I landslaget har han oftast fått chansen som central mittfältare med defensiven som första prioritet. Väldigt svårt att på rak arm minnas en match där han varit riktigt bra i landslaget.
Onni Valakari är ett mer offensivt alternativ. Honom borde Kanerva på något sätt hitta en roll för. Den framfusighet och skottvillighet Valakari har i sitt spel borde utnyttjas.
I U21-landslaget finns tillväxtpotential. Niklas Pyyhtiä och Julius Tauriainen är de som främst kunde avlasta Schüller om duons kurva fortsätter peka uppåt. Naatan Skyttäs främsta egenskaper finns på den offensiva tredjedelen.
Av de nuvarande landslagsspelarna är det främst Kaan Kairinen som passar bäst för att ersätta Schüller eller Kamara. Norgeproffset har alla attribut i sitt spel som krävs. Skadehistorien är dock bekymmersam läsning.
Helhetsintrycket mot Bosnien var klart positivt även om paniken i eget straffområde på stopptid onekligen förde tankarna tillbaka till tider då herrlandslaget hade en otäck tendens att tappa in bollar i slutminuterna. Den tendensen har försvunnit under Markku och hans stab. Så kanske att det mera var ett olycksfall i arbetet. Sådana drabbar också välorganiserade och välförberedda landslag som Finland.