Våldtäkter i krig är effektivt, billigt och avskyvärt

Sexuella övergrepp har troligen alltid använts i krig, men först på 1990-talet började de betraktas som ett särskilt fenomen. I bland annat Bosnien var våldtäkterna en del av Serbiens krigsstrategi. Från Ukraina har vi nåtts av förfärliga rapporter om sexuella övergrepp, men enligt forskare är det för tidigt att slå fast om de är en del av krigsstrategin.

Rapporterna från Ukraina om hur sexuellt våld har använts mot civilbefolkningen har med sin brutalitet förskräckt alla som har bekantat sig med dem.

Särskilt från städer och förstäder i Kievs närhet, därifrån de ryska trupperna fördrevs, har vi fått höra att utöver att folk skjutits ihjäl så har kvinnor, barn och män våldtagits. Övergreppen i sig är avskyvärda, men i många fall uppges förnedringen och vanmakten ha förstärkts av att nära anhöriga har tvingats bevittna övergreppen utan att kunna ingripa.

I de områden som Ukraina har återtagit pågår dokumentation av övergreppen. Elisa Tarnaala, forskare och rådgivare vid CMI – Matti Ahtisaari Peace Foundation, påpekar att processen är i sin linda och att det ännu inte är kartlagt vad som har hänt och varför. Det är alltså för tidigt att dra slutsatser.

I många tidigare krig har det sexuella våldet inte alls dokumenterats. Under långa tider har det, åtminstone i vissa delar av världen, varit omöjligt att tala om sexuella övergrepp. Nu verkar dokumentationen ha kommit i gång snabbt i Ukraina, vilket är sällsynt.

Det är viktigt att den information som sprids är korrekt – och det är en utmaning särskilt i krigsförhållanden.

Ukraina fäster stor vikt vid att myndigheternas information håller sträck. I torsdags rapporterade Yle att Ukrainas parlament har avskedat sin människorättsrapportör Ljudmila Denisova. En orsak var att Denisova har uttalat sig oförsiktigt om sexuella övergrepp under kriget och utan att ha klara bevis. Denisova anklagas också för att ha misskött sina plikter visavi humanitära korridorer och tvångsförflyttningar.

Sexuellt våld är inget nytt fenomen i krigföring. Troligen har det förekommit i så gott som alla krig. Men det har tigits ihjäl. För att skammen och förnedringen är stor, både för offren och alla andra. Men också för att man under långa tider inte har betraktat sexuellt våld som ett vapen i kriget, eller som en del av krigsstrategin.

Redan i antikens pjäser nämndes sexuella övergrepp i krig. I Berlin efter andra världskriget våldtogs tyska kvinnor av sovjetiska soldater. På 1990-talet fick våldtäkter i krig en annan uppmärksamhet: i krigen i Bosnien, Rwanda och Centralamerika har det sexuella våldet varit en del av krigsstrategin. Det tycks ofta vara fallet när det handlar om etnisk utrensning. De här krigen var dessutom inbördeskrig, som har en annan dynamik än krig mellan två stater.

När det gäller Ukraina vet vi ännu inte om det sexuella våldet är en del av den ryska krigsstrategin. I så fall skulle våldtäkter inte bara vara godkända utan rentav uppmuntras från den politiska eller militära ledningen. Även on sexuella övergrepp sker i stor skala behöver det enligt Elisa Tarnaala inte betyda att de är en del av krigsstrategin. Det kan framstå som hårklyveri och oväsentligt för dem som utsätts huruvida en våldtäkt är en del av en krigsstrategi eller utförs av soldater på eget bevåg. Inga våldtäkter eller övergrepp borde få ske överhuvudtaget. Det är ändå en skillnad om de sexuella övergreppen är en del av krigsstrategin eller inte.

I vilket fall som helst är våldtäkter och andra sexuella övergrepp fruktansvärda vapen. De är effektiva och billiga och konsekvenserna är ofta förödande.

När krig i allt högre grad drabbar civilbefolkningen ökar skyddsbehovet. Våldtäkter i krig definieras som krigsbrott i Genèveavtalet från 1949. År 2000 godkände FN:s säkerhetsråd för första gången en resolution (1325) om sexuellt våld i konflikter och 2008 (1820) en resolution om hur sexuellt våld ska utredas.

Det är viktigt att det sexuella våldet uppmärksammas och att det internationella samfundet har kommit överens om riktlinjer och regler. Det är ett första steg, men det räcker givetvis inte eftersom vägen till rättegångar och domar är lång. Kvinnor borde i högre grad involveras i fredsprocesserna och förhandlingarna. Vägen till en situation där sexuella övergrepp inte förekommer är lång, men förhoppningsvis har åtminstone de första stegen tagits.