Alla ville inte leka med borgmästaren
Kommunalvalets röstkung Jan Vapaavuori var den första borgmästaren i Helsingfors. I en ny bok berättar han om motvinden som var både ständig och ibland också irriterande sträv.
Jan Vapaavuori (Saml) var rasande. Anni Sinnemäki (Gröna) borde ha fått sparken. Hon vägrade lyda förmannens order och undertecknade ett omfattande markanvändningsavtal med staten som enligt Vapaavuori var ofördelaktigt för huvudstaden. Avskedandet kom dock inte på fråga då den biträdande borgmästaren Sinnemäki är förtroendevald och inte en tjänsteperson. Det går inte att sparka förtroendevalda. Det är väljarna som avgör.
Ensimmäinen pormestari (på svenska Den första borgmästaren, red. övers.) är en bladvändare på cirka 400 sidor som kan ge läsaren skrämselhicka. Vem vill ha en förman som jämt verkar vara på krigsstigen med så många i organisationen? Å andra sidan - är det inte piggt med en chef som bokstavligen sparkar röv? Kanske alla arbetsdagar ändå inte behöver vara en bergochdalbana.
Jan Vapaavuori var borgmästare i Helsingfors 2017–2021. I dag heter borgmästaren Juhana Vartiainen. Före Vapaavuori hade Helsingfors en stadsdirektör. Vapaavuori tog över efter Jussi Pajunen. Alla tre är Samlingspartister.
Metro och metropol
Det var sommaren 2017 som Jan Vapaavuori fick ett arbetsrum med fin vy över Salutorget. I vårens kommunalval hade han fått mest röster i hela landet. Eftersom huvudstaden också gick från ett gammalt system med stadsdirektör till ett nytt med en stark borgmästare var det självklart att Samlingspartiet ville ha just Vapaavuori, en före detta lokalpolitiker, riksdagsledamot, minister och bankir som ansiktet utåt i Helsingfors. En erfaren och munvig man med 29 547 väljares stöd i ryggen.
I november startade Västmetron. Öppnandet av den nya tågbanan var ett av den nya borgmästarens första stora representationsuppdrag. Vapaavuori, hans entourage och pressen tog metron till Hagalund där det skulle skakas hand med kollegan i Esbo Jukka
Mäkelä. Feststämningen sänktes effektivt av det gemensamma metrobyggets skenande kostnader och den kraftigt släpande tidtabellen. Det var också stora problem med insynen i beslutsfattandet. Helsingfors verkade skämmas mera än Esbo. Där på perrongen sken stadsdirektör Mäkelä som en sol medan borgmästare Vapaavuori såg mindre nöjd ut.
Metron, fortfarande en av världens kortaste, har byggts i Helsingfors sedan 1960-talet. Förlängningen västerut det vill säga Västmetron nämns ändå med två ord i boken. Det är förståeligt då metrobygget inte var Vapaavuoris projekt utan hans föregångares. Mindre begripligt är det därför att tunnelbanan är en väsentlig del av kollektivtrafiken i alla världsmetropoler och det var ju det som nya borgmästaren skulle göra av Helsingfors.
Byggandet av metropolen – “världens bästa stad” – fick ändå bra skjuts av det nätverkande som Vapaavuori och hans stab startade. Marknadsföringen lönade sig. Helsingfors blev internationellt mera känd och turisterna hittade staden. Samtidigt granskade borgmästaren gatuarbeten och andra byggprojekt som drog ut på tiden eller som blivit mycket dyrare än planerat.
Kvicka vändningar
Sedan drabbades världen och Helsingfors av pandemin. Vapaavuori berättar hur samarbetet med staten såg ut ur hans synvinkel. Det var illa. Vapaavuori ville en sak, familje- och omsorgsminister Krista Kiuru (SDP) en annan, relationerna till statsminister Sanna Marin (SDP) var kyliga och där skulle han stå framför tevekamerorna i stadshuset kväll efter kväll och tyngd av allvaret berätta varför Helsingfors vill ha andra restriktioner än de som statsmakten efterlyser. Det var tröttsamt.
På bokutgivningen säger Jan Vapaavuori att han troligtvis fått stå ut med mera kritik än en verkställande direktör i valfritt aktiebolag någonsin gjort. Han säger också att hans bästa egenskap också är hans sämsta: De kvicka vändningarna. I offentligheten rapporterades om den krackelerande personkemin i stadshuset och mellan förvaltningarna. Allt detta kan en utomstående betraktare förstå som att man ligger som man bäddar. För en lyssnare och läsare är turerna som beskrivs sällan tråkiga. Samma kan jag också säga som journalist som bevakat författaren och politiken i huvudstaden i flera års tid.
Den före detta borgmästaren applåderar sin stab i boken. Även den hårt sågade Anni Sinnemäki får beröm.
Ensimmäinen pormestari, gissar Jan Vapaavuori i alla fall själv, är den första boken i Finland om ett operativt toppjobb i den offentliga förvaltningen. Boken ger intressant insyn i många av de skeenden som särskilt Helsingforsborna men antagligen också folk utanför huvudstadsområdet sett rubriker på, från statsbesök till nationella markanvändningsplaner, digitalisering, turism och miljöprojekt. Den officiella historieskrivningen får fylla på – eller göra strykningar.