Betande kor är bland det mest rofyllda som finns
Äntligen är den tiden av året här när jag kan avsluta dagen med en promenad för att kolla korna på betet. Betande kor är bland det mest rofyllda som finns. För det första att andas luften från alla vaknande växter. Syren, äpple, liljekonvalj, lind, lönn och allt det andra. Sedan att följa med djurens dynamik. Flocken som reagerar så olika på min närvaro beroende på vilken tid på dygnet, på vilket sätt jag rör mig och interagerar med dem och förstås om det finns något kvar att äta för dem eller inte.
Det bjuder också på så många oväntade naturupplevelser. Bara här om dagen när jag gick till hagen i fullt regn och kom längst ut på den steniga udden. Jag steg ut från enarnas skydd och fick vinden och regnet rakt i ansiktet. Vinden och vågorna bullrade mot mig och jag kunde inte annat än att sätta mig ner och njuta. Jag har alltid tyckt om vågor och storm. Jag tänkte på hur lyckligt lottad jag är som får bo så här. Den späda vassen som vajade av och an. Lite sjögräs som rivits löst. En hög avföring av något fiskätande däggdjur som suttit nästan precis där jag satt. Sprickor i stenhällen. De gamla tåliga enarna och tallarna som gjorde att kossorna där bakom kunde gå och beta nästan helt i lä. Att bara observera det som finns och händer runt om. Så otroligt avslappnande.
Här om veckan hade jag också äran att ha min familj på besök i München som blivit som min andra hemort. Då blev jag påmind om vår vana att försöka ”bonga” framför allt olika växter men också djur, naturtyper och samband. Min partners familj som är hemma från München tycker också väldigt mycket om djur och natur, men med dem har det inte blivit ett aktivt sökande efter namn på det vi ser. I något skede blev det nästan lite irriterande att mamma ville försöka utröna namnet på de växter hon såg men samtidigt är det väldigt värdefullt. Ju flera växter och annat man känner igen och kan koppla ihop med sådant man sett tidigare desto bättre kan man förstå vilka förutsättningar, förhållanden och förändringar det finns på den plats man befinner sig. Dessutom är det en oändlig hobby, man kan aldrig bli fullärd.
När jag började gå hem från min blöta stund i regn, vind och vågor såg jag plötsligt något som blänkte till där mitt på åkern där korna redan hade betat gräset kort. Det visade sig vara väldigt stora fiskfjäll av vad jag, också av fenorna, bedömde varit en gädda. Så här hade alltså havsörnen suttit och ätit ett skrovmål. Jag är nästan säker på att det är havsörnen eftersom jag tidigare under våren märkt att det finns ett bo i närheten. Häftigt! Jag vet att många redan tycker att det finns för många örnar i skärgården och det kan jag ha en viss förståelse för. Men visst är dom majestätiska! Speciellt när jag ännu minns tiden i min barndom då jag rörde mig ganska mycket i skärgården, men inte kan minnas att vi en enda gång faktiskt skulle ha sett en örn.
När jag körde på åkern intill boet kunde jag få mig en ganska bra titt på örnen, ensam då men den lär ha en partner också. Om det finns ungar vet jag inte för jag ville störa så lite som möjligt. Bevisligen finns det nog gott om mat för dem ännu. Flera harar sprang på åkern fast örnen satt i träden intill. Nyfödda hjortkid är säkert också lämpligt byte och så fisken i viken förstås. Men jag ska kanske vara glad att jag inte tänkt ha en flock med lamm betande i närheten. Kornas kalvar är nog för stora för en örn. Men visst rör sig också vargen här ibland. Också den var mera en myt i min barndom, men har ju blivit verklig igen.
Så nu när sommaren är här vill jag påminna och uppmuntra både mig själv och andra till att stoppa telefonen långt in i någon innerficka eller lämna den rent av hemma. Gå ut och ta del av, eller bara var i, det ständigt pågående skådespelet runt oss.