Den fragila svenska regeringspolitiken
Regeringspolitiken i Sverige går från kris till kris. Det har sin logiska förklaring i den minimala parlamentariska majoritet den stöder sig på. Tar svenskarna lärdom av detta inför höstens riksdagsval eller blir det en fortsättning på den svajiga vägen?
Förra veckan riktade Sverigedemokraterna ett misstroende mot justitieminister Morgan Johansson. Han sägs bland annat ha misslyckats med Sveriges kriminalpolitik och uppgiften att stävja den grova brottsligheten.
Sverige har inte lyckats rå på gängkriminaliteten. Den har tvärtom eskalerat och blivit allt råare. Men det är inte ett resultat av bara den nuvarande regeringens fyra år vid makten eller den föregående där Morgan Johansson också var justitieminister. Han och hans parti Socialdemokraterna hade säkert kunnat agera bättre, men orsaken bör sökas i den politik som har förts under en mycket längre tid. Det är inte bara den nuvarande justitieministern eller bara hans parti som kan ses som syndabockar. Det finns skäl för fler att se sig i spegeln.
Innerst inne var det inte heller bara Johanssons misslyckande som fick oppositionen att ställa till en politisk kris bara några månader före riksdagsvalet och i ett allvarligt internationellt och säkerhetspolitiskt läge. Oppositionen positionerar sig inför valet och då skadar det inte att ruska om regeringen på sluttampen och beskylla ministrar för mer än vad de är skyldiga till.
Statsminister Magdalena Andersson kom omedelbart efter att det stod klart att Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna ställde sig bakom Sverigedemokraternas riktade misstroende mot justitieministern med ett hot om att hela regeringen avgår ifall Johansson fälls.
Det var inte hennes hot som slutligen räddade Johansson – och regeringen. Det var den politiska vilden, tidigare vänsterpartisten, Amineh Kakabaveh som genom att lägga ner sin röst räddade situationen ur regeringens synvinkel. De som ville fälla Johansson stannade därmed vid 174, medan en majoritet hade krävt en röst till.
Priset som de regerande sossarna betalade för det är att hålla fast vid en tidigare överenskommelse med Kakabaveh då hon röstade till förmån för regeringen. Själv talar hon också om löften från S att inte gå Turkiet till mötes i någon av hennes hjärtefrågor. Hon är en kurdkämpe som Turkiets president Erdogan utpekat som ett av hindren för Sveriges ambitioner att bli Natomedlem.
På samma sätt har hon också tidigare agerat, senast vid regeringskrisen i fjol. I november slöt Kakabaveh en överenskommelse med sossarna för att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister och några månader tidigare förhandlade hon med partiet för att ställa sig bakom dåvarande statsministern Stefan Löfven.
Den tidigare blockindelningen mellan vänsterpartierna och Miljöpartiet på den ena sidan, de borgerliga partierna på den andra och Sverigedemokraterna helt utanför gäller inte sedan några år. Den borgerliga alliansen sprack och i stället har SD kommit in i den borgerliga värmen. Ett konservativt block har skapats med Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och som färskaste inslag Liberalerna.
Centern från den borgerliga sidan håller sig officiellt ensamt i mitten. Tidigare stöd för den socialdemokratiska regeringen och även nu vägran att fälla Morgan Johansson visar att partiet alltmer fjärmar sig från de övriga borgerliga partierna. Samtidigt håller C ett klart och markerat avstånd till Vänsterpartiet.
Med de här konstellationerna går svenskarna till val om tre månader. Opinionsmätningar gör gällande att regeringsförhandlingarna kan bli svåra och utdragna precis som för fyra år sedan och slutligen utmynna i en regering med ytterst svag majoritet bakom sig i riksdagen.
Nu har det varit Kakabaveh som haft ett oproportionerligt stort politiskt inflytande. Efter valet i september kan det vara någon annan eller några andra som får en vågmästarroll som ger orimlig makt i förhållande till den egentliga politiska tyngden. Det är inte bra för den svenska demokratin att det regerande partiet eller blocket gör sig så beroende av en eller enstaka riksdagsledamöter som kan ställa krav och dra nytta av sin roll mitt emellan de politiska krafterna.
Sverige har en tradition av minoritetsregeringar som bygger på överenskommelser med partier som inte sitter med i regeringen men i alla fall garanterar den stöd i centrala frågor. Just nu bygger regeringsmakten på en överenskommelse med minsta möjliga marginal. Det leder ideligen till att kriser av den typ vi nu igen sett blossar upp och gör det politiska styret svajigt och fragilt. Ett sådant politiskt gungfly kan inte på sikt ge ett land stabilitet på sikt. Sverige behöver mer konstruktivt politiskt samarbete och mindre politiskt taktik- och taskspel.