Pragmatiskt Vänsterförbund skyr identitetspolitik

Vänsterförbundet har partikongress under veckoslutet och ska bland annat besluta om sin inställning till militärallianser. Det är svårt för det finns olika åsikter. Troligen kan man ändå leva med att det finns olika linjer. VF är ett modernt parti som siktar på resultat och inte ägnar sig åt identitetspolitik.

Vänsterförbundet är ett av tre partier som ordnar sin kongress under veckoslutet. Mötet i Björneborg är intressant eftersom VF i sitt principprogram tar ställning till militära allianser och egentligen är det enda parti som inte formellt har slagit fast sin inställning till Finlands Natomedlemskap.

I våras beslöt partifullmäktige och riksdagsgruppen att Finlands Natomedlemskap inte längre är en regeringsfråga för partiet. I praktiken behövde VF alltså inte lämna regeringen, vilket man enligt ett tidigare beslut borde ha gjort.

Vänsterförbundet har 16 riksdagsledamöter. När riksdagen röstade om Nato, eller egentligen om regeringens uppdaterade säkerhetspolitiska redogörelse, röstade 9 vänsterförbundare för, 6 emot och en var frånvarande. Till dem som röstade för hörde båda ministrarna, Li Andersson och Hanna Sarkkinen, och också Jussi Saramo, vice ordförande och medlem av utrikesutskottet.

Men det finns vänsterförbundare som inte vill se Finland som Natomedlem. Diskussionen på partikongressen kan bli häftig.

Natofrågan visar hur pragmatiskt Vänsterförbundet i dag är. Särskilt under Li Anderssons ledning och sedan den nuvarande regeringen bildades 2019 har VF fokuserat på att driva på sina viktiga politiska frågor. Identitetspolitik är något partiet inte alls ägnar sig åt. I den nuvarande regeringen påminner SFP och VF om varandra såtillvida att ingendera gör politik via offentligheten och båda är stenhårt sakliga i förhållande till de andra regeringspartierna. Skillnaden till Centern och De Gröna är stor, särskilt om man jämför med läget för en tid sedan.

I regeringen har Vänsterförbundet lyckats få många för dem viktiga frågor i mål. Läroplikten har förlängts, små barns subjektiva rätt till småbarnspedagogik har återinlestäder. förts. Tack var att Li Andersson är undervisningsminister har en första utvärdering någonsin om den finlandssvenska utbildningen gjorts. I den senaste tilläggsbudgeten indexjusterades socialbidragen.

Vänsterförbundet grundades 1990 på ruinerna av Finlands kommunistiska parti och Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF). Motivet var att komma ifrån den splittring som rått mellan den så kallade majoriteten som var mer moderat och minoriteten, som stödde sig på det sovjetiska kommunistiska partiet. Splittringen pågick i 30 år och under den tiden gick en stor del av partiaktivisternas energi till att motarbeta den andra falangen. När Vänsterförbundet grundades fick alla vara med – men det tog ändå lång tid innan den gamla splittringen var ur världen.

2009 blev Paavo Arhinmäki ordförande och senast då föddes det moderna Vänsterförbundet. Inom partiet samsas nu delar av det gamla gardet med arbetarbakgrund och unga akademiker från högskoDet kan och får finnas olika åsikter inom partiet. Vänsterförbundet är ett rödgrönt parti som inte skyr höga skatter för höginkomsttagare och stora offentliga utgifter. Människorättsfrågor står högt på agendan. Vänsterförbundet har redan länge konsekvent kritiserat Putins auktoritära styre, betydligt mer konsekvent än många andra partier.

I jämförelse med sitt systerparti i Sverige, Vänsterpartiet, framstår VF som ett betydligt modernare parti. VF har varit tvunget att göra upp med sina kommunistiska rötter, medan det svenska partiet, som tidigare hette Vänsterpartiet Kommunisterna och var betydligt mer kritiskt till den sovjetiska politiken, inte har haft ett likadant tvång. Partiet bytte namn till Vänsterpartiet samma år Vänsterförbundet grundades.

Li Andersson har lett Vänsterförbundet sedan 2016. Nu har hon i god tid meddelat att riksdagsvalet om ett knappt år blir hennes sista som partiledare. Eftersom VF har partikongress vart tredje år och nästa kongress alltså är 2025, innebär det att Anderssons efterträdare ska väljas då. Li Andersson är en populär politiker – populärare än partiet. Hon är påläst, orädd och saklig. Andersson är ett bevis på att man som politiker kan klara sig bra utan att vara populistisk. Under hennes tid har stödet för VF ökat. Men de senaste valen – kommunalvalet i fjol och välfärdsområdesvalet i januari – gick inte särskilt bra för VF.

Vid årets kongress har Li Andersson inga motkandidater. Däremot är det många som vill bli vice ordförande. Till exempel riksdagsledamöterna Veronika Honkasalo från Helsingfors och Pia Lohikoski från Kervo i Nyland. Honkasalo röstade i riksdagen mot Nato, Lohikoski för. Hur det valet, där även många andra kandiderar, utfaller kan eventuellt ge en vink om framtida ledare.