Boxningsdramatik på liv och död
Fokus i filmen ligger snarare på diverse moraliska dilemman, ackompanjerade av en baksmälla som tvingar fram frågan: varför skulle just jag överleva?
The survivor är det verklighetsbaserade dramat om boxaren Harry Haft som överlevde Auschwitz genom att bokstavligen slåss för sitt liv. Filmberättandet må vara av den gamla skolan men filmen är välspelad och iscensatt med värdighet och finess. The survivor
Betyg 3/5
Regi: Barry Levinson. Manus: Justine Juel Gillmer, efter en bok av Alan Scott Haft. Foto: George Steel. I rollerna: Ben Foster, Billy Magnussen, Vicky Krieps, Peter Sarsgaard. 129 min. F16
The survivor av Barry Levinson är den verklighetsbaserade historien om Harry Haft (ursprungligen
Hertzko Haft), den polskfödde pugilisten som överlevde koncentrationslägret i Auschwitz – genom att bokstavligt talat slåss för sitt liv.
Det var fråga om boxningsmatcher där fångarna pucklade på varandra, påhejade av en lägerpersonal för vilken detta var ett populärt tidsfördriv. Till saken hör att förloraren fick betala med sitt liv, om inte i ringen så utanför, med ett nackskott.
Harry Haft går från klarhet till klarhet och blir med tiden något av en gunstling för Dietrich Schneider (Billy Magnussen), en SS-officerare som i Haft ser sin personliga bulldog, en bundsförvant. Dock är det 1949 som handlingen börjar, det gäller en drabbning där den nu amerikaniserade Haft ( Ben Foster) möter Roland La Starza.
Det går inget vidare, kanske för att de traumatiska minnesbilderna från Auschwitz ständigt pockar på uppmärksamhet.
Det oaktat, eller just därför, insisterar Peter Sarsgaards tidningsman på en artikel där Harry Haft redogör för sin överlevnadsstrategi. Men det faller inte i god jord, Harry stämplas som en förrädare.
Moraliska dilemman
Ännu ett koncentrationslägerdrama hör jag någon säga men det är inte hela sanningen. Det som gör
The survivor intressant och annorlunda är att den inte gräver ner sig i den sedvanliga lägervardagen.
Fokus i filmen ligger snarare på diverse moraliska dilemman, ackompanjerade av en baksmälla som tvingar fram frågan: varför skulle just jag överleva?
Medan Sarsgaards murvel är mån om att H Hafts historia berättas och får spridning är alla inte lika förtjusta. Eller som det heter i vissa kvarter: ”Kriget är över, ingen orkar längre lyssna på allt det där”.
Till det kommer den otippade kärlekshistorien i filmens centrum: det desperata letandet efter en gammal flamma som Harry är övertygad om att är i liv. När han i
en titelmatch möter Rocky Marciano (Anthony Molinari) är det främst för publicitetens skull, för att nå ut.
Varför inte samtidigt nämna Miriam (Vicky Krieps, senast aktuell i Bergman island), ett annat kärleksintresse som till vardags sysslar med att leta reda på människor som överlevt Förintelsen.
Föredömligt gammaldags
För regin står veteranregissören Barry Levinson (Good morning,
Vietnam, Rain man, Bugsy) och han är inte den som har behov av att uppfinna hjulet på nytt.
Följaktligen är filmberättandet av den gamla skolan (som nu för tiden, ironiskt nog, firar sina största segrar inom ramen för tv-dramat). Det är välspelat och värdigt, iscensatt med en finess som gör att de svartvita Auschwitzsekvenserna trivs sida vid sida med en nutid som sätter punkt år 1963.
Mossigt är det alltså inte och till charmen bidrar de arbetarklassvänliga pugilistmiljöerna – att jämföra med dagens miljardindustri med därtill hörande lyxlirare.
Men okej, inget av det här skulle ha någon betydelse ifall det inte vore för Ben Foster (The program,
Hell or high water) som inte bara rör sig som en boxare, han ser också ut som en slugger. Plus att killen gick ner både en och annan viktklass för att platsa i koncentrationslägerhelvetet. Strongt.