Dödens danser och visor som fruktbar röd Musik vid havet-tråd
Emil Holmström och Tiina Karakorpi har blivit något av hovmusiker vid Musik vid havet och bra så – bägge är ypperliga pianister och öppningskonserten var emotionellt mångfasetterad och dramaturgiskt helgjuten.
Musik vid havet. Emil Holmström & Tiina Karakorpi, piano. Brahms, Gubaidulina, Ravel, Liszt. Öppningskonsert i Ingå kyrka 10.6.
Konstnärlige ledaren Jan Söderblom är en mästare på att kläcka mångtydiga och -bottnade festivalteman, som musikaliskt öppnar en mängd olika dörrar och årets Musik vid havet-tema var inget undantag. ”Danse Macabre” är ett fenomen som onekligen sätter fantasin i rörelse och musikhistorien är full av verk med memento morianknytningar av olika slag.
Den konkreta idémässiga utgångspunkten var givetvis den för finländska förhållanden unika dödsdansen från tidigt 1500-tal i Ingå S:t Nikolaus-kyrka, som Erkki Päivärinta innan konserten träffsäkert satte in i en kulturhistorisk kontext. Av fresken är endast cirka en tredjedel bevarad, men den har inte desto mindre gett upphov till en uppsjö fruktbara musikaliska tankegångar.
Emil Holmström och Tiina Karakorpi har under Söderbloms egid blivit något av hovmusiker vid Musik vid havet och bra så. Bägge är förutom ypperliga pianister även musikhistoriskt bevandrade och man hade nu med utgångspunkt i festivaltemat komponerat en emotionellt mångfasetterad och dramaturgiskt helgjuten konserthelhet.
Brahms Variationer på ett tema av Robert Schumann op. 23 – det så kallade Geister-temat; det sista Schumann komponerade innan den ultimata mentala kollapsen – var en lagom stämningssättande inledning, där radarparet Holmström & Karakorpi fick rikligt med möjligheter att excellera i såväl lyriskt intima klanger som mer extroverta texturer.
Effektivt Lisztarrangemang
Konserten var upplagd så att två stycken gjordes fyrhändigt, medan Holmström och Karakorpi fick var sitt krävande solo på sin lott. I Sofia Gubaidulinas stilistiskt och tekniskt vidlyftiga Chaconne (1962) fick Karakorpi ett tacksamt tillfälle att demonstrera hela sitt rika uttrycksmässiga register, vilket hon även gjorde med bravur. Som en skojig detalj kan därtill nämnas att variationsverket Chaconne ursprungligen är en snabb sydamerikansk dans från sent 1500-tal.
Holmström förvaltade sitt solonummer, Ravels utsökta svit Le tombeau de Couperin – där varje danssats är ett porträtt av en i första världskriget stupad vän – medelst en i det närmaste optimal balans mellan klanglig finess och virtuos expressivitet. Kyrkoakustiken är dock inte speciellt väl lämpad för pianomusik, som lätt tenderar klinga skrälligt och gröta ihop sig, vilket framförallt Ravels subtila klangvärld kom att lida av.
I Liszts supersuggestiva Totentanz – liksom i samtliga konsertens stycken förutom Ravel – kom akustiken dock inte åt att störa desto mer och det pyrotekniska fyrverkeriet formligen uppslukade åhöraren, samtidigt som de mer stillsamma passagerna mejslades ut med en föredömlig anslagsmässig pregnans.
Totentanz, med den genom seklerna flitigt nyttjade medeltida Dies irae-melodin som musikalisk röd tråd, är ursprungligen skriven för piano och orkester. Liszt frångick här dock sin normala kutym att arrangera stycket för fyrhändigt piano och Holmström & Karakorpi passade följaktligen på att göra honom den tjänsten. Resultatet är häpnadsväckande effektivt och välklingande och det är bara att hoppas på att arrangemanget snarast möjligt publiceras och får den internationella spridning det är värt.
Hela festivalen genomsyrades alltså av dödsdanstemat, inte sällan med tonvikt på ordets senare led. Lördagsprogrammet serverade bland annat plock ur den medeltida Carmina burana-samlingen samt traditionell judisk musik med estniska periodpionjärerna Hortus Musicus, medan söndagen bjöd på ”Djävulskt himmelska toner” med NAM-trion samt avslutningskonserten med bland annat Aulis Sallinens Don Juan Quijotes nattliga danser med Wegelius kammarstråkar och Jan-Erik Gustafsson som solist.