Körsången i Svenskfinland frodas och mår utmärkt
Varje kör är unik och varje röst avgörande med tanke på helheten. De senaste två åren har inte varit lätta för körer i Finland och det gäller att engagera både nya sångare och ny publik, men flera konserter vid den finlandssvenska sång- och musikfesten bjöd på fina musikupplevelser. Kyrksalen i Uspenskijkatedralen passade speciellt bra ihop med Rachmaninovs musik. Finlandssvenska sång- och musikfesten 2022
Promenadkonsert med Exaudio, Sällskapet Muntra Musikanter, Evivakören, Ensemble Vida och NOX i Domkyrkan.
Spira Ensemble: Ljus var natten, Uspenskijkatedralen. 10.6.2022
Tio minuter före promenadkonserten vid den finlandssvenska sångoch musikfesten skall börja gapar Domkyrkans bänkar ännu ganska tomma. Tills ett helt gäng deltagare ramlar in och letar efter sittplatser. Folk hälsar snabbt på varandra medan de går förbi och förväntningarna är höga.
Det är ingen hemlighet att de senaste två åren inte har varit lätta för körer i Finland. Samtidigt känns det nästan overkligt att få sitta i Domkyrkan med många andra och njuta av inte bara en, utan fem olika körer från olika delar av Svenskfinland.
En unik röst
Och hur blev själva sången? Man kan bara konstatera att körsången i Svenskfinland lever och frodas trots två år av corona. Dessutom är varje kör unik och varje röst avgörande med tanke på helheten.
Hanna Kronqvist dirigerade tre av de fem körerna vid promenadkonserten och jag blev positivt överraskad av körernas olika profiler och klangfärger under kvällen. Kammarkören NOX från Vasa grundades år 2019 – strax innan coronapandemin – och imponerade med två satser ur Alex Freemans Cathedral of Spring, medan projektdamkören Exaudio bidrog med fina versioner av kända psalmer.
Kvällens andra damkör, Evivakören visade en rätt så balanserad klang i Svante Henryssons samiska sång Mu ruoktu lea mu váimmus. Säde Bartlings Kumlet, ett stycke om sommaren blev en annan av kvällens favoriter för mig.
Den unga dirigenten Riku Laurikka har precis valts till Akademiska damkören Lyrans nästa konstnärliga ledare. Han är också dirigent för manskören Sällskapet Muntra Musikanter, som grundades 1878 och därmed är Finlands näst äldsta kör. Till kvällens konsert bidrog kören med tre stycken, varav Hugo Alfvéns Gryning vid havet blev särskilt djupt och varmt. Ensemble Vida från Åbo presenterade kvällens mest internationella repertoar, vilket kanske inte är så förvånande eftersom en av körens dirigenter, Dominik Vogt, ursprungligen kommer från Liechtenstein. Stycken av Gustav Holst och Leoš Janáček visade upp en klang med ljusa färger.
Kyrksalen som utrymme
I år valde sångfesten att hålla en del tillfällen utomhus och i allmänhet stöder jag helhjärtat detta koncept eftersom man når ut till en större publik. Å andra sidan finns det något alldeles speciellt med en kyrksal fylld av människor som har kommit till en viss plats en viss tid och valt att dela en musikalisk upplevelse med varandra.
Ibland är en kyrksal väldigt avgörande, som när Spira Ensemble sjungande tågade in med den nedgående solen i bakgrunden, spred ut sig i hela Uspenskijkatedralen och omgav publiken med vacker sång. Till skillnad från den majestätiska Domkyrkan är Uspenskij mer intim, vilket passar en mindre ensemble som Spira utmärkt.
Sedan hösten 2019 leds Spira Ensemble av den unga kördirigenten George Parris från Storbritannien. Kvällens program Ljus i natten handlade mycket om sommaren. Rautavaaras Sommarnatten och Fougstedts Sommarsvit presenterades tillsammans med Evelin Seppars rätt originella stycke This Night, till text av Shakespeare. Vid konserten ledde också sångfestivalens konstnärliga ledare och körens första dirigent Kari Turunen några Spiraklassiker, bland dem Daniel Elders skimrande The Heart’s Reflection.
Utan tvekan blev min absoluta favorit, särskilt med tanke på utrymmet, ändå körens extranummer: Sergei Rachmaninovs Bogoroditse Devo ur hans Vigilia. Det är definitivt roligt med sånger om sommaren och natten, men för mig blev det extra tydligt att Rachmaninov hör hemma i Uspenskij.
Publiken på promenadkonserten var uppskattande, men Spiras publik var på en helt annan nivå av extas. Vid båda konserterna noterade jag ändå att medelåldern i publiken lutade åt det äldre hållet, vilket förstås är en aning oroväckande med tanken på framtiden. Överlag skulle det inte skada med fler unga korister i nästan alla våra körer. Förhoppningsvis blir coronarestriktionerna under hösten ett minne blott och man får satsa på att rekrytera korister av olika åldrar.