Löser stöd till storstäderna och en inkomstskattesänkning dagens problem?

Juha Vartiainen talar för sin sjuka moster när han gnäller över regeringen ogina inställning till storstäderna (HBL Kolumn 13.6). Och Vartiainens resonemang är litet motstridigt; om urbaniseringen löser alla problem – skapar arbetsplatser och minskar belastningen på miljön och så vidare – varför då yrka på mera bidrag av staten? Allt borde ju bli bra av sig självt när utvecklingen går sin gilla gång.

I forna dagar levde man på landsbygden i harmoni med naturen. Att en stor del av dagens miljöproblem beror på folkökningen, en snabb ökning av urbant boende och en livsstil präglad av konsumtion kan väl ingen förneka. Det är sant, som Vartiainen påpekar, att det finns fördelar med en tät bosättning. Men sällan uppnår man fördelar utan att det dyker upp nackdelar.

Städer kräver försörjning med vatten och livsmedel och orsakar problem med till exempel avfallshanteringen och – på våra breddgrader – snöröjningen. Koncentrationen av luftföroreningar kanske är ett minne blott när bilarna går med el och delvis ersatts med miljövänlig kollektiva transportmedel, men dammet orsakat av gatutrafiken kvarstår. Och fastän somliga trivs i stadsvimlet är det många som upplever närhet till naturen som mera välgörande för själen.

Och såsom alltid får man inte glömma den stora bilden för de små detaljerna: Vi måste vara medvetna om att med dagens teknik kan inga städer existera utan en producerande landsbygd. Universitetsstäderna må dra till sig hur mycket begåvningar som helst, men alla människor skall ha mat, kläder och tak över huvudet. Mycket betonas kunskapen och arbetets betydelse för välståndet. Arbete enbart ger nog ”sysselsättning” men skapar inga resurser.

Kunnandet och arbetet måste kombineras med materiella tillgångar – åkrar, fiskevatten, skogar, gruvfyndigheter, energikällor – för att ge oss det vi behöver. Även solenergin, som ju verkar vara oändlig, måste för att omvandlas till nyttig el eller värme, tas tillvara med materiella konstruktioner som innehåller råvaror och ämnen som inte utvinns i städerna.

I det här sammanhanget kan det vara skäl att igen påminna om att vi måste spara på naturresurserna. En hejdlös urbanisering och produktion av varor och tjänster kräver naturresurser. Dem måste vi hushålla med. Att då plädera för en större köpkraft hos löntagarna genom inkomstskattesänkningar, vilket Samlingspartiets Petteri Orpo och SPF:s Anna-Maja Henriksson har föreslaget, verkar rent populistiskt.

Privat konsumtion styr pengarna till näringslivets investerare och innebär troligen även ökat penningflöde ur landet, samtidigt som en skattesänkning försvårar samhällets möjligheter att sköta viktiga funktioner som undervisning, socialoch hälsovård, rättsskipning och i dagens läge det allt dyrare försvaret.

Att en inkomstskattesänkning skulle få flera människor att arbeta mera verkar ologiskt; om jag får mera pengar i handen minskar ju behovet att förtjäna extra. I dag har dessutom allt flera forskare ifrågasatt huruvida vi skall arbeta mera eller kanske mindre; mekanisering och automatisering borde ju tvärtom leda till att arbetstiderna fortsättningsvis kunde kortas. Det här tilltalar naturligtvis inte dem som lever på andras arbete och konsumtion ...

Substansen i Vartiainens och Orpos utsvävningar kunde gärna granskas ur ekologisk och realekonomisk synvinkel. Mera skatteinkomster innebär faktiskt inte per automatik att landet blir rikare eller får mera nödvändiga tillgångar; det är bara pengar som överförts från medborgarna till staten. Allt arbete är värdefullt, på sitt sätt, men allt arbete ger oss inte mera reella resurser eller minskar utlandsskulden.